fredag, 7 juni, 2013


när han låg och vilade och tittade mot balkongdörren. Men det är almarna som vi har utanför fönstren som just nu släpper alla sina frön. Dom ligger i drivor på trottoaren och jag måste komma ihåg att samla ihop dom som hamnar på balkongen för annars kläggar regnvattenavloppet igen och det blir översvämning. Även om regnet inte just nu är aktuellt. Det är ganska underbart med värme och sol, det gäller att passa på.

I morgon klipper jag maken. Han protesterar inte. Och sen är det byta lakan och dammsuga, vanliga rutiner. Sen gäller det att jag inte missar morgondagens stora evenemang, som inte är prinsessbröllopet för makens del. Han hörde att någon har gjort en komposition för alla Gotlands kyrkklockor och den ska sändas kl 11, så då vill det till att dammsugningen är klar.

Jag tröttnar aldrig. Tror jag. Däremot har priset en avhållande effekt, så det blir inte varje dag.

Och jag stod en lång stund framför godishyllorna och funderade. Söt lakrits kanske? Choklad? Tre små bitar Fazers blå för femton spänn. Och då kan man ju nöja sig med att äta en och spara dom andra. Who do I think I’m kiddin’? Nä, jag köpte ingenting. Bäst så. Jag får väl hänge mig åt den andra lasten om det blir för trist, torkade aprikoser. Fast choklad är gott.

Och jag är oändligt tacksam att maken verkar ganska opåverkad. Att han glömde att han ska till badrummet när vi ätit frukost får väl räknas till normalvariationerna här, han hade inte planerat att sitta i nattskjortan resten av dagen, det bara blev lite fel. Och jag ändrade förstås färdriktningen, så han är rakad och har blårutig skjorta på sig. Den där reklamen för hjärnforskning som för tillfället rullar i kanalerna är lite plågsam för mig. Fast det är fint att 15 000 varje år klarar sig relativt lindrigt från en stroke antingen det nu beror på hjärnplasticitet eller på den ‘lilla fiffiga grejen’ som man kan dra ut en propp med. Men den som hamnar i den andra gruppen, dom 15 000 som antingen dör eller får svåra neurologiska skador, ja den gruppen och deras anhöriga får traska vidare så gott vi nu kan.

– frånsett att jag vaknade många gånger i onödan och dessutom hade jag glömt att ställa om väckarklockan från den tidiga tid som behövdes för bilprovningen. Men nu är det gjort.

Och maken känner sig piggare, och jag kan bara hoppas att det är så också. Jag brukar liksom inte kolla hans temp annars, men jag har en vag känsla av att den nog var lite högre i morse än vanligt. Den ligger som ett gruskorn nu och gnager, ängslan.

Men jag ska låna nya böcker och handla jordgubbar. Och fundera över om det bästa är att låta laxen gå i mikron eller om den låga ugnstemperaturen kommer att vara strålande just för lax. Alla dessa val.