att exponeras i folksamlingar numer. För fem år sen gick vi ner till torget och lyssnade på musikkåren halv tio och han gick dit och orkade stå hela tiden. Det skulle inte gå nu. Möjligen öppnar vi fönstret på inglasade balkongen så vi kan höra härifrån. Och jag är inte så road av att gå dit ensam. En del saker förändras, så är det bara. Och det som går, får man vara tacksam för.

Det är lite konstigt med nationaldagen för mig, en helgdag som inte har nån sorts kyrka. Jo då, här hade man körtjosan förut i kväll, men det kändes inte som min grej precis. Förut i dag lyssnade maken och jag på en dvd från Kings College, Evensong med deras kör. Betagande med dom små gossarna, dom yngsta var väl så där åtta år och har alltså ca fem – sex år av ‘karriär’ framför sig innan dom kommer i målbrottet. Och dom är redan proffs där dom står i sina röda cassocks och vita kragar. Tidens hastiga gång, skönhetens bräcklighet. Och maken var förstås gossopran på sin tid och fick en makalöst vacker röst som vuxen, så kan det också bli. Men man vet aldrig.

Och annars har det varit en vilsam dag.