– inte bara lilla nästminstas. Ganska exakt fem år sen jag började med bloggen. Min ventil, min dagbok, en hjälp i det kaos som då och då slår till i mitt liv. Ibland är jag roligare, ibland inte. Några har hängt med väldigt länge, andra kommer och försvinner. Och jag har inga särskilda mål eller ambitioner, med nånting annat heller iofs. Ett steg i taget, långsamt framåt, all världens väg, som det heter.

Ångrar jag mig? Tror inte det, egentligen, trots vissa negativa – det var ett försiktigt understatement – effekter. Jag tänker mig att det negativa hade nog kommit, bloggen förutan. Och dom som har tyckt att det har varit extra roligt att försöka hacka mig i småbitar hade nog gjort det ändå, skaffat sig andra anledningar. Fast jag har lärt mig saker av det, saker jag kanske hellre varit utan. Å andra sidan har jag fått så mycket oväntad omtanke och rentav kärlek – så jo, det har varit värt det. Att ofta i nattens mörker kunna sitta med mig själv, fundera, vrida och vända på det som händer. Mycket beroende på makens situation, men inte alltid enbart det.

Och nu ska jag borsta tänderna och hoppas på en hyfsad natt, ibland händer det. Jag minns vagt att det har funnits perioder i livet när nattsömn var något nästan självklart, man la sig och sov till morgonen. Så är det inte nu. Och en liten vag trötthet har jag också över det här att allt som måste ordnas, måste ordnas av mig. T ex bilbesiktning i morgon bitti.

Och noga räknat är det väl inte det sämsta att inte längre ha något annat mål synligt i sitt liv än evigheten, ganska osynligt iofs, men ändå, synligt för mig. Jag tänker i mycket korta tidsperspektiv annars, det som måste göras. Och så evigheten då.