tisdag, 4 juni, 2013


– inte bara lilla nästminstas. Ganska exakt fem år sen jag började med bloggen. Min ventil, min dagbok, en hjälp i det kaos som då och då slår till i mitt liv. Ibland är jag roligare, ibland inte. Några har hängt med väldigt länge, andra kommer och försvinner. Och jag har inga särskilda mål eller ambitioner, med nånting annat heller iofs. Ett steg i taget, långsamt framåt, all världens väg, som det heter.

Ångrar jag mig? Tror inte det, egentligen, trots vissa negativa – det var ett försiktigt understatement – effekter. Jag tänker mig att det negativa hade nog kommit, bloggen förutan. Och dom som har tyckt att det har varit extra roligt att försöka hacka mig i småbitar hade nog gjort det ändå, skaffat sig andra anledningar. Fast jag har lärt mig saker av det, saker jag kanske hellre varit utan. Å andra sidan har jag fått så mycket oväntad omtanke och rentav kärlek – så jo, det har varit värt det. Att ofta i nattens mörker kunna sitta med mig själv, fundera, vrida och vända på det som händer. Mycket beroende på makens situation, men inte alltid enbart det.

Och nu ska jag borsta tänderna och hoppas på en hyfsad natt, ibland händer det. Jag minns vagt att det har funnits perioder i livet när nattsömn var något nästan självklart, man la sig och sov till morgonen. Så är det inte nu. Och en liten vag trötthet har jag också över det här att allt som måste ordnas, måste ordnas av mig. T ex bilbesiktning i morgon bitti.

Och noga räknat är det väl inte det sämsta att inte längre ha något annat mål synligt i sitt liv än evigheten, ganska osynligt iofs, men ändå, synligt för mig. Jag tänker i mycket korta tidsperspektiv annars, det som måste göras. Och så evigheten då.

Maken var extremt entusiastisk inför möjligheten att skypa med lilla nästminsta på hennes födelsedag, så vi connectade där och sjöng ja-må-hon-leva och hurrade. Och lilla hon såg blyg ut och sa ‘tack’ och så visade hon lite presenter och så. Och hennes storasyster dök också upp i bild. Så roligt det var. Sen försökte förstås maken nypa mig lite ur bild för att jag skulle tappa fattningen, men då kunde jag bara ta maskinen och gå i väg. Ha! Och Äldsta och jag kunde demonstrera våra datorväskor för varandra. Hennes var i mörkbrunt skinn och typ skräddarsydd till underverket, min är en enkel samsonite som jag köpte till allra första bärbara, mycket länge sen. Men den håller.

Rätt uppiggande som helhet.

hur maken tänker. Jag säger inte att jag förstår, men just det här är jag van vid. Spismannen sa att han skulle komma om en timme, och jag sa till maken att nå ja, kanske om två timmar. Men nu – efter en timme då – så satt maken med rak rygg och hade lagt ifrån sig den alldeles nya tidningen Tåg, som kom i dag, och hade stängt av tv:n. Och sa – ‘när var det du ringde egentligen?’. Och jag sa, med en lätt suck, – ‘för en timme sen och jag sa åt dig att det kan säkert dröja en timme till, så du kan mycket väl läsa din tidning och ha tv:n på om du vill. Jag tror inte alls att han kommer att bry sig om det. Han kommer förmodligen att ha egen musik i öronproppar dessutom’. Och maken menade att han inte ville vara ohövlig.

Intet är som väntas tider.

– maken och jag. Lilla nästminsta fyller år i dag. Så vi delade på en napoleonbakelse. Är det fest, så är det. Jag skickade bild till ömma modern, kanske lyckas vi ta ett varv på skype också sen. Och jag har köpt frilandsodlade svenska jordgubbar.

Och efter lite trassel fick jag tag på en av fastighetsägarna om spisen. Han ska komma om en timme. Eller nåt. Och jag känner lite dystert att han kommer att säga att den ser väl frisk ut. Det är väl en naturlig instinkt hos en fastighetsägare. Och jag kom plötsligt ihåg hur det var med vedspis, då var det en konst att baka när man var tvungen att veta hur varmt det var bara genom att hålla handen inne i ugnen. Jag har liksom inte övat upp det.

 

men jag undrar hur hon håller den. Maken gastar som vanligt i stort sett. Och han försöker förklara ganska komplicerade saker, det går så där. Och jag inriktar mig på att andas så lugnt som möjligt.

Och jag var uppe tidigt, nå ja, och tog promenaden – att få gå under taket av bokskog och höra fågelsång är gott, även om man hör hammarslagen från tillbyggnaden till förskolan i närheten. Och jag såg en hare som långsamt skuttade framför mig. Sen gick jag till coop och köpte ett mellanstort kuvert. Gästen glömde datasladden i går visade det sig, men nu är den på väg. Och cykeltur till närmaste kyrkan, där jag som vanligt kan konstatera att vi är alla olika. Väldigt olika. Andra människor har ett stort behov av att ständigt prata med varandra, halvhögt så där, ända tills sista sekunden när klockorna ringer. Jag är väl introvert, jag läste en artikel om det i går. Att det numer är lite fult att inte vara extrovert, ständigt social. Att vara introvert betyder inte att man känner mindre för sina medmänniskor, men man har mer behov av tystnad, att rensa systemet.

Och maken och svärmor avhandlar just nu dom barnsjukdomar han hade som liten.