får man i ansiktet när man somnar med huvudet i handen. Det tar en stund innan man skrynklat ut sig igen. Men nu är jag beredd att joddla dom kvarvarande sex timmarna på dagen. Fast jag kan konstatera att jag inte orkade cykla i väg med den eländiga timrapporten, jag slänger in den i morgon bitti, det går antagligen lika bra.

Och när sonen tittade in hade jag lyckats byta till snyggare långbyxor och försökte se pigg och alert ut. Nja. Men han hade ordnat nya telefoner till svärmor, kan bli en hit. Och eftersom han ändå var på väg, så fick han ta med en påse till dom yngre bröderna, rödbetor som svärmor kokat in, eftersom dom tycker att köpta inte är så bra. Kära söta. När jag är nittiotvå kommer jag inte att koka rödbetor till nån, det är jag nästan säker på.

Och apropå saker som inte blev av, så orkade jag inte ringa om spisen heller. Men i morgon är också en dag.