Tigerliljan's Weblog

händer då och då. Jag var lite lätt irriterad på spisen i morse, rabarberpajen tog orimligt lång tid, tyckte jag allt. Och i kväll skulle det då gräddas en annan paj, köttfärs med ost och äggstanning (typ) över. Och efter tjugo minuter såg det inte ut att ha hänt någonting. Jag kände desperationen komma och mindes med viss förfäran en gång när vi bjudit hem så där 12- 15 pers och jag hade förberett en stor ost- och skinkpaj och precis innan jag skulle stoppa in den i ugnen gick strömmen. Så vi fick sitta och äta knäckebröd med ost i stearinljusens sken, men alla var glada och nöjda ändå, fast jag var stressad, det var jag.

Och i dag skruvade jag upp ugnen till 275 och efter 20 minuter var den nästan gräddad – lite lös i botten tyckte jag nog – men allt gick åt. En mycket trevlig kväll med roliga gäster. Men jag får nog ta ett snack med hyresvärden. Trist.

Men kvällen som helhet var väldigt bra. Stor tacksamhet över goda omtänksamma vänner.

– gästen och jag. Maken stannade hemma, under tak, försedd med proviva i kylskåpet och eftermiddagens tabletter på diskbänken. Planering.

Och lagom när vi kom fram till naturen så började det regna, först lite försiktigt och sen vräkte det ner. Men till all lycka finns det ett fik, där mitt ute i naturen, så vi kunde sätta oss ner och dricka en jättemugg kaffe och en bit längd, som antagligen innehöll 207 points. God. Och jag fick tag på en bok som var precis vad maken behövde.

Och det finns en rejäl bit rabarberpaj här hemma och jag ska göra en köttfärspaj nu till snälla människor som kommer att dyka upp om två timmar. Och inte har jag tvättat håret än heller. Lite lätt rufsig, så där. Frånsett håret är jag nöjd med min dag.

Jag hade nån sorts planering för morgonen, först skulle det lagas rabarberpaj, sen morgonbön och grötkok, äta frukost, bädda, hjälpa maken och så lyckas borsta mina tänder också. Fast när det var mitt i ringde svärmor ganska upphetsad, hon hade pratat med sin krasslige bror, dvs hon hade inte alls kunnat höra vad lillebrorn sa, och var ju alldeles väldigt orolig. Hon hade försökt ringa en granne för att få nån reda i detta, men grannen svarade inte, var förmodligen ute i landet och rensade eller så. Så jag unnade mig lyxen att borsta tänderna och så ringde jag upp brodern, som just för tillfället mådde utmärkt, tackar, men han hade hört att storasyster inte hörde nåt av vad han sa – så han hade blivit lite orolig i sin tur. Jag hoppas alla var lugnade sen.

Och vi hann till kyrkan med två minuters marginal.