maj 2013


Det var ingen bra idé att byta kuratorn mot apoteket. Mina enkla tre mediciner till maken tog 50 minuter. Jag insåg att jag skulle gott och väl hinna med systemet, nästan vägg i vägg, under kötiden. Och där var det lugn stämning och trevlig personal. Sen återvände jag till apotekets snigelköer. Och väl framme vid receptarien hör både hon och jag hur två väntande pratar och den ene säger – ‘när jag kom in var dom tre, nu är det bara en’ och då muttrade hon – ‘ja, vi behöver äta, vi också’ och jag muttrade lika lågt – ‘ja, och vi också’. Sån var stämningen. Och kvinnorna i kassan står med sitt evinnerliga – ‘är du medlem i klubb hjärtat? Ha en bra dag!’ och till slut var jag nästan beredd att dricka ur min konjaksflaska, avsedd för sås, där och då på stället. Men jag gjorde det inte.

Och sen kom jag till kassan. Och kontokortet vägrade fungera. Två gånger. Trots rätt kod. Och hon frågade – ‘är du säker…?’ och jag sa, mycket stramt, – ‘ja, jag är alldeles säker på att det finns pengar på kontot’. När jag kom hem kollade jag, för säkerhets skull. Jo då, det fanns. Jag hade kunnat köpa väldigt mycket mer. Väldigt mycket. Men det var pinsamt.

Och uteblommorna är betalda.

Nu blir det räkor i sötsur sås, champinjoner, strimlad paprika och zucchini.

om det här med skrivandet när vi åt frukost. Han läser alltså inte, men han vet att jag skriver. Och han har all förståelse för att jag kan behöva formulera mig. Och han hade en del ganska träffsäkra funderingar om vad det kommer sig att någon skriver i en tidning om detta – är det inte att söka bekräftelse, sa maken. Och det är ju också en del av vårt liv – han kan röra till det, han kan fixera sig vid detaljer, han kan tjata hål i huvudet på mig, han kan vara oerhört självcentrerad – alltihop. Och han kan vara enormt rolig, fälla dräpande och korrekta repliker, han kan vara mycket omtänksam mitt i allt.

Ingenting är enkelt. Att vara människa är ett ansvar och en gåva.

Och i morse ringde mobilen när jag var ute – maken hörde signalen och började tjata lite milt också vid frukosten. Och jag kollade, privat nr. Jag sms:ade dom två närmaste privata, ingen av dom nej. Maken var inte nöjd. Och sen ringde det igen, vårdcentralen (som jag hade misstänkt). Kuratorn, som jag skulle träffat i dag, var sjuk. Så nu ska jag gå till apoteket i st på förmiddagen, annars hade det fått bli sen. Undrar om jag hinner in på systemet under tiden som jag står i apotekskön. Det brukar vara smidigt på så sätt.

– nu – när maken ligger i sängen är på sitt sätt min alldeles egna tid. Lite bisarrt eftersom det kanske ändå inte är så stor skillnad mot andra timmar, men det känns annorlunda. Tankarna skramlar på ett annat sätt, kanske.

Och just nu funderar jag på ett litet stycke jag läste tidigare i kväll i en tidning jag läser rätt ofta. Någon hade läst cancerbloggar och funderade runt dom, både såna där man lägger upp bilder på sig själv och familjen med namn och allt och så såna mer anonyma. Skribenten var en from människa och tog avstånd från fenomenet, tyckte att det var lite lätt märkligt och rentav osmakligt att lämna ut sig själv och nära och kära. Dessutom var den som skrev glad och lycklig över att inte behöva söka främmande människors bekräftelse, X hade ju tillgång till Gud och behövde inte okända människor. Jag tror faktiskt att jag sammanfattar tankegången rätt korrekt.

Och jag skriver inte en cancerblogg, jag skriver om livet bredvid neurologiska skador. Och jag lägger inte ut bilder på mig eller maken. Men jag är relativt öppen om sorg och svårigheter. Trots att jag inte alls upplever mig leva långt från Gud, Han är mig närmare än mitt hjärta, faktiskt. Och jag medger att det är dubbelt, förstås, mycket av det jag skriver är för att sätta synliga ord på tankar och känslor, att komma ihåg ‘så var det’, ‘då hände det’. Men jag skriver inte bara dagbok, jag skriver också för läsare, visst gör jag. Osunt eller inte, men jag gör det. Sen gör jag förvisso inte särskilt stora ansträngningar för att nå mängder av läsare, ni så där hundra som tittar varje dag, ni finns här – egentligen till min stora förvåning, för direkt munter är jag ju inte så ofta – även om ni sällan kommenterar. Och hur ni hittat hit vet jag väldigt lite om. Jag kan bara förutsätta att ni vill mig väl. Jag gör faktiskt det, trots att jag varit med om motsatsen, trots att jag blivit hånad irl för vad jag skrivit.

Och de av er som jag faktiskt träffat eftersom ni läst, ni är genomgående fantastiska personer med stor empati, roliga och varma. Det är lite knepigare – faktiskt – med er som vet hur jag ser ut och vad jag heter, hur ni egentligen kommit hit och varför, när vi träffas i våra ‘vanliga’ sammanhang skjuter jag bort tankarna på allt ni vet. Gör ni det också, undrar jag?

Och så tänker jag på dom jag inte hittills träffat och som jag ändå kan känna en så stor närhet till. Mitt liv hade varit fattigare utan er. Jag är tacksam.

Och som sagt – jag föredrar att utgå från att ni vill mig väl. Annars tycker jag att ni ska göra något annat, odla rovor eller börja med makrame. Nånting långt borta från mig.

Uteplatsen. Där jag sitter ganska ofta. Innan jag hann få planeringsstress eller snarare planteringsstress, gav jag mig ut efter maten och lämnade in tre dukar till kemtvätt och gick sen med raska steg till affären med blommorna. Dom ceriseochvitrandiga petuniorna fanns kvar. Så jag köpte tio till våra två balkonglådor, och tio hänglobelior till krukorna och fyra margueriter och två laxrosa pelargoner också till krukorna. Det började inte så bra, för jag kunde inte hitta lilla planteringsspaden, men den fanns där och nu är allt klart. Och vattnat. Och mattan är dammsugen. Och lilla bordet är inoljat.

Om det var bra eller dåligt att betalsystemet inte fungerade just i dag, kan man förstås fundera över. Fast i vår hyfsat hederliga lilla stad gör man då så att man skriver upp på en lapp och så kommer jag in en annan dag. Och det förutsätter att jag kommer ihåg det, för att det ska vara riktigt bra. Men jag ser ju blommorna så fort jag går utanför dörren, så det borde fungera.

När jag burit ner penséresterna till komposten, så slocknade jag framför tv:n. Lite chockad över att jag gjort klart, jag brukar dra på det med att skaffa växter just eftersom jag vill ha rätt färg på petuniorna, och när den fanns i morse så var det liksom bara att köra. Nu står dom där till slutet av oktober. Hoppas jag.

– så här långt. Och klockan/temperaturen hade en särskilt liten ratt som jag kan ha kommit åt med knät, så nu strålar den igen. Och det stod inget om det i instruktionsboken om klockan.

Och jag kollade blommor på vägen dit, möjligen hinner jag ordna det före maten. Eller kanske inte, jag läste nånstans att just detta datum var utsett till ‘stressfria dagen’. Visst.

Och efter mycket trasslande hittade jag rätt sida för vår bilprovning och har bokat till onsdag nästa vecka, 7.40. Bäst så.

Sen är jag lite varm om örat för jag har pratat med Äldsta om en liten tur till dom, deras yngsta fyller snart, men just födelsedagen och närmast runt där var väldigt hektiskt på olika sätt, så vi bestämde oss för att skjuta lite på det. Men det blir fint, tänker vi. Stressfritt.

är ju min melodi, har alltid varit. Och numer ser jag det som en lättnad om nånting i livet fungerar automatiskt, utan att jag behöver lägga extra tankemöda på det. Fast jag lite problem med att lägga till nya rutiner. Och då blir jag fortfarande tacksam när jag kommer ihåg att lägga dom där eländiga linfröna i blöt på kvällen. Maken anser att dom har en positiv effekt på peristaltiken och eftersom det är ett av hans intressen, så får det väl bli så då, även om jag inte jublar. Men nu hade coop trasslat till rutinerna för mig – dom har möjlighet att bättra sig i morgon – men i morse fanns det inget grovt ekologiskt rågmjöl, sånt som jag kokar gröten av. Det finns mjöl kvar till i morgon bitti, men sen får vi nog ta till reservplan 2B = vaniljyoughurt och flingor. Antagligen måste jag ändå blötlägga linfrön. Och först var jag orutinerad och trodde att man skulle tugga på dom, men det bildas tydligen blåsyra (eller nåt annat ohälsosamt) då, så det är bara att svälja.

skurat i ena badrummet. Golven är inte släta utan har små ovala ojämnheter, praktiskt ur halksynpunkt, men ur städsynpunkt är det lite tristare. Så då och då skurar jag liggande på knä och ändå blir det inte så där strålande. Men tanken är ändå inte att äta direkt på golvet, i a f brukar vi inte göra det.

Och om bilen har jag inte hört nånting, antingen har dom glömt den eller också är det ren katastrof, fast det tror jag faktiskt inte. Det var det där med vänster blinkers och så undrade jag om man kunde göra nåt åt att klockan och termometern lyser väldigt svagt sen ett par veckor. Maken är väldigt engagerad i just det, man skulle också kunna säga att han tjatar om det när vi åker nånstans, så det vore bra om det kunde fixas.

Sommaren är inte så påfallande just här just nu, lätta regnskurar. Men det kan bli mer sommar sen kanske. I morgon ska jag titta på torget om det finns nånting som jag kunde byta ut dom vita julstjärnorna mot, numer är dom gröna och rätt frodiga, men nån sorts symbolisk känsla av sommar skulle kännas bra.

« Föregående sidaNästa sida »