svärdotter skickade en betagande bild bakifrån av hittills lilla minsta, som satt och tittade ut genom fönstret – med frisyr! Det enormt lockiga håret var kammat i två små tofsar, hjärtat smälter.

Och klyftpotatisen står i ugnen, kycklingen är redan klar. Så vi kommer att hinna i lagom tid till svärmor. Även om vi hade en förvirrad – ur min synpunkt sett – diskussion på vägen till kyrkan. Maken var bekymrad över att det såg ut att bli regn – och det blev det – men han ansåg att då var det ingen idé att vi åkte ut till morbröderna och jag vidhöll att vi skulle ju hämta hem svärmor och dessutom få kaffe. Huset klarar väl en regnskur, har det stått hittills i mer än hundra år så. Men där var maken inte riktigt ense med mig, man kunde väl inte göra en utflykt i dåligt väder. Hur han tänkte där vet inte jag, men jag blev lätt irriterad, det blev jag. Som så ofta när tankesystemen krockar. Och sen lyckades maken nästan sätta krokben med sin krycka för en stackars man, som också hade lite gångproblem, på vägen från nattvardsringen. Och jag kan säga att det kändes lite stressigt med två män som vacklade där. Men det ordnade sig.

Och jag försöker börja om igen. Denna dagen ett liv, som farbror Melker sa. Denna dag, som började med att maken ville till badrummet vid fem, och dessutom sa han – ‘det är så underbart att vara hemma’. Visst förstår jag det, men jag är en enkel trött människa och tycker uppriktigt inte att det är så underbart att gå upp en vända vid fem, även om jag somnade om. Men det är drygt två månader tills jag kan få två nätter utan att gå upp vid osäker tidpunkt.