torsdag, 16 maj, 2013


– i barndomshemmet – lärde man sig att argumentera. Den som skrek högst vann inte, den som kunde ge skäl för sin uppfattning vann. Och aldrig nånsin hade nån rätt bara för att den var äldre, och i det stora perspektivet – aldrig hade nån rätt för att den bara hänvisade till sin auktoritet. Man skulle veta vad man pratade om. Det här har senare i livet visat sig vara en lite obekväm inställning s a s, alla har tydligen inte den bakgrunden.

Och häromdagen var jag med om det igen, att någon trodde att jag inte visste vad jag pratade om. Jag har inga som helst problem med att se att många har betydligt större kunskaper än jag på många områden, men om jag är rätt säker på att våra kunskaper och erfarenheter är lika mycket värda – ja, då kör jag. Förvånad kan jag fortfarande bli när folk tror att om argumenten är svaga, så hjälper det att höja rösten. Så fungerar det inte med mig.

Och jag sänder en tacksamhetens tanke till min far, som på många sätt gav mig ett självförtroende.

– jag har vänner som ställer upp för mig med kort startsträcka, dvs den startsträcka kommunen ger mig. Fantastiska är dom. Den mycket upptagna vännen hade fått en lucka i sin almanacka just då jag kommer att passera, vi kan träffas och prata. Och någon annan är beredd att ställa sin soffa till mitt förfogande. Och jag får ‘egentid’ som det så vackert heter. Om vädret är på min sida tänker jag ta en lång vacker promenad utefter vattnet, det nu kluckande vattnet, den öppna horisonten. En lång stund att läsa. Omtanke. Stillhet.

Samtidigt som jag vet att maken har det som det blir. Det gör ont. Och ändå gör jag det. Och tanken fladdrar förstås förbi henne som för två år sen skrek – ‘du vet inte hur det är att ha en sjuk man’ fast hennes man, så vitt jag vet, kan röra både händer och fötter och inte har påfallande problem med arbetsminnet. Man ska lägga saker bakom sig, man ska det. Men minnet råder man inte över. Jag kan se på det hela som en absurditet, jag kan tänka att det förvisso inte bara är jag som har problem. Och jag lägger det i lådan och tänker framåt. En vecka framåt. Och jag är glad och tacksam för det som ger mig styrka. Och förundrad över att vännerna gör detta för mig.

lyckades jag alldeles på egen hand att installera kanalboxen. Sen tog det en liten stund av klurande innan jag fattade att det behövdes ganska mycket våld för att få in kortet så långt att det blev aktiverat. Och våra kanaler poppade fram. Hallelujamoment. Verkligen.

Sen gick jag ut och rökte en halv cigarill i pur lättnad. Och när jag kommer in har maken lyckats trycka på nån konstig knapp och fått fram ett besynnerligt meddelande om åldergränser som vi bara inte kom ur. Och han påstod förstås att han bara tryckt på ok. Och det är ju inte objektivt sant, även om han uppfattar det så. Jag höll verkligen på att bli galen. Till slut drog jag ur sladden och nu fungerar allt igen. Tills han börjar trycka kreativt igen och struntar i vad jag har sagt. Och så klagar han över att han inte förstår numer. Och jag har aldrig varit in charge när det gäller prylarna, men just det här att han struntar i instruktioner är mycket irriterande.

Och nu väntar jag bara på basstationen till telefonen så vi kan börja pyssla med den också. Det här med datorn är pilligt nog, men där är det ju bara jag som gör mina egna misstag. Det känns just nu som om det räcker och blir över.