onsdag, 15 maj, 2013


Det händer – nån gång – att jag ändå försöker hitta den där silverkanten på molnet. Och i dag måste det ju vara att svärmor ändå har nån telefon och att hon blev väldigt glad.

Och jag var glad över att prata med Äldste en stund, ja Äldsta också förresten, men det är vanligare. Men jag är väldigt tacksam för båda i dag.

Och väldigt tacksam att det var onsdag, så jag fick åka till kvällsmässan. Och att nån jag tycker om tröstade mig och förstod att det är svårt här och nu, realistiskt och omtänksamt.

Och så får jag väl vara glad att tv-eländet äntligen kommit. Fast det ska ju fixas också. Det känns plötsligt som om det drar ihop sig till ett samtal med Äldste då också.

Och jag ska lägga mig lite tidigare än vanligt. Räknas det som positivt att jag just nu kom ihåg linfröna som ska läggas i blöt?

Over and out.

är ganska tungt. Om jag ska få två dygns avlastning nästa vecka måste maken vara någonstans där han inte alls trivs och det finns dessutom 50% risk att det är stället där han gick vilse på väg till maten och där personal stannade kvar inne på toaletten. Jag är väldigt ledsen och jag kan inte prata med honom om det förrän i morgon när jag får veta exakt var han hamnar, och då får jag anstränga mig till allt jag har för att vara så stödjande jag bara kan. Jag önskar ingen att hamna i motsvarande situation.

Och när jag tömde posten på väg upp från mässan i kyrkan i skogen så låg det en hämtavi för ny kanalbox. Jag orkar inte åka och hämta den i kväll och jag säger inget om det heller till maken. För det kan hända att han tycker att jag borde.

Som en konsekvent detalj i dagens övriga händelser, så upptäckte jag att den där lilla plastpluppen som sitter på stödet mot näsan på glasögonen, den på höger sida för mig, har ramlat bort. Man kan säga att metallpiggen skaver. Varför? Tja – varför inte liksom?

att jag inte är familjens mest musikbegåvade medlem, tvärtom. Men nu ska maken ha mig att nynna hur den vanliga telefonens signal låter. Det går inte, dvs jag försöker inte ens. Hur ska jag kunna veta hur den låter? Vi har alltså inte ett litet musikstycke ens.

Och jag har efter instruktioner från Äldste kopplat in svärmors gamla telefon, så nu kan hon ringa hjälpligt och bli nådd. När jag kom hem slog jag hennes nummer och räckte mobilen till maken och han har en mycket speciell mobilteknik, dvs han håller den tätt till läpparna och sen klagar han på att det inte hörs så vidare. Och jag vrålar – ‘men håll den vid örat då’, men det tror han inte på. Det är en mycket ansträngande tid innan vi har en fungerande basstation till den andra. Det är absolut ingen överdrift, jag känner mig som Kalle Anka när aracoan har gjort sitt.

F ö hade jag fått ett mail från handläggaren, det kunde kanske finnas en plats på det tidigare boendet ute i skogen. Vilka dagar hade vi tänkt oss? Detta piggar inte heller upp mig. Jag tycker det är ganska nonchalant. Vad ska jag ta mig till.

att snälla kommunen tänker bevilja avlastningsplats för maken nästa vecka, så tycker jag att det vore trevligt att få veta det. Mitt liv är visserligen lite kaotiskt öht, men det skulle vara så trevligt att ha nån liten planeringssträcka. Och eftersom jag är medveten om att vår fasta telefon bär sig illa åt för tillfället, så mailade jag handläggaren och förklarade det för fyra timmar sen. Men inte har jag fått nån respons på det, vare sig att det inte går den här gången eller att det kanske ordnar sig. Det kanske kommer. Jag är lite ledsen när jag skriver det.

Och alldeles snart ska jag baka ut limpor, låta jäsa och ställa in i ugnen. Sen ska jag gå bort till svärmor och göra ett nytt försök med hennes telefoni. Lord have mercy. Du vet väl om att du är värdefull, som man sjunger.

allvarligt alltså, att svärmor varit med om en otrolig teknikrevolution under sitt liv. Det måste finns många saker som ter sig alldeles underliga för henne, liksom för mig. Men värre för henne, faktiskt.

Men jag gick dit. Och hon hörde dörrklockan. So far so good. Fast där tog det väl nästan slut. För sen låg jag på golvet och läste manual och försökte allvarligt att få igång hennes telefon utan minsta framgång. Och själv var hon övertygad om att det berodde på att hon ringt sin elleverantör – som skickat ut ett upplysande brev om att dom sänker priset fom 1 juni, och det hade bekymrat henne, så hon hade ringt dom, och så hade hon hamnat i nån av alla dessa förbannade automatiska köer där man ska välja, och det hade hon inte förstått sig på – och sen hade telefonen inte fungerat. Och jag funderar över orsak/verkan och kommer inte så långt där.

Och jag har ringt tele2 också. Det ska så småningom komma en ny basstation. Det var lite irriterad stämning där ett tag när kvinnan i den upplysande änden skulle ha mig att göra det ena och det andra och inte riktigt kunde dölja att hon tyckte jag var korkad, och just där visste jag exakt vad jag pratade om och sen skulle hon ha mig att plocka bort en lucka som gick illa åt mina naglar, och det var fel – luckan skulle inte alls bort, visade det sig. Och när jag påpekade att mina naglar inte blev glada över det här, då blev hon plötsligt mycket trevligare och rentav mänsklig och lite servicesinnad. Jag behöver lite frid nu. Och jag kan säga att makens olika frågor och påpekanden inte gör livet ljusare för tillfället.

Har jag nämnt att jag bara vill ha lugn och frid. Och fungerande telefoner till hela mänskligheten.

Jag vet inte vilket som är sämst, faktiskt. Om maken vaknar 04.22 så är chansen hyfsad att jag somnar om igen efteråt, om han som i morse vaknar 06.45 så är det ju ingen idé att ens försöka, trots att klockan här inte ringer förrän 07.15. Slappt att sova så länge? Jo men visst, byt gärna ett tag med mig.

Men i all fall – jag kom nerför trappan för att ta promenaden – lite småkallt och regnigt – då jag ser att det ligger inte bara en tidning innanför dörren. Minsann – det ligger en liten lapp med svärmor handstil också. Och texten – ‘Jag skulle vilja ringa Äldste och be om hjälp med telefonen. Kl 19.30’. Och jag fattar ingenting. Jag förstår så pass att hon stoppat ner lappen i vår dörrlucka så pass diskret att den fastnat där och inte gled ner förrän tidningsbudet kom, men VARFÖR ringde hon inte på dörren i all enkelhet? Och innehållet i texten – ja, om hon nu vill ringa Äldste, så går det väl bra. Om hennes egen telefon inte fungerar, så måste hon använda vår mobil och då vore det väl betydligt enklare om hon ringde på vår dörr. Jag är inte synsk, liksom. Så jag får väl gå dit som planerat. Försedd med hennes nyckel och evigt tacksam att det där med kedja på dörren inte blev av, för jag ringer på dörrklockan som surrar. Ingen respons. Jag ringer på dörrklockan som säger ding-dong. Och jag väntar. Och sen låser jag upp och går in.