onsdag, 1 maj, 2013


När jag åkte hem från kvällsmässan i kyrkan i skogen lyssnade jag på radion. Jag hamnade mitt i nånting som tydligen handlade om kritikens syn på Håkan Hellström. Själv har jag inte så mycket synpunkter på HH, jag tillhör kanske inte målgruppen heller. Men man var principiell också. En dam talade om att viss sorts musik förutsätter ‘autenticitet’ av sina artister, i sht rockmusik tydligen. Och damen var missnöjd med Bruce Springsten eftersom, som hon sa, ‘artister skapar sin persona på scen’ och det har tydligen Bruce också den dåliga smaken att göra. Han hade samma mellansnack på sina konserter, och det var tydligen inte tillräckligt autentiskt. Ursäkta mig – vore det bättre om han stod och svamlade oförberett på varje ny plats inför publik som rimligen betalat många pengar för att få se och höra Bruce göra det han kan. Och jag gissar att han och andra i den situationen svettas riktig, autentisk svett varenda gång, att dom varje gång dom går av scenen känner sig slut, tömda på energi. Man kan inte begära det orimliga. Inte hela tiden.

Hos dom som står mig nära vill jag få en annan sorts autenticitet, närhet, se mig här och nu. Men då ger jag också. Jag ser dig när du vill. Inte bara när jag vill. Ömsesidighet är mer möjlig i den verkliga närheten. Närhet är inte enbart hud mot hud, den är ett val för själen också. Mer kärlek som flyttar gränser för det möjliga.

jag känner – han bor i England – hade häromdan ett litet samtal med sin far om hur länge det var Påsk. Detta är en from familj så man räknar Påsk fram till Pingst. Gossen var nöjd, han insåg att det var utrymme för mycket choklad än. Och även om jag också räknar tiden på samma sätt, så får jag nog inse att chokladtiden här bör avvecklas under ordnade former. Annars är det andra former som blir oordnade. Helt i onödan. Jag vet ju att det man stoppar i sig inte bara försvinner. Min metabolism är inte sån, den utnyttjar allt som kommer i dess väg.

Men häromdan provade jag mina shorts. Jo då, det gick. Fast jag har haft dom rätt länge och tycker kanske att dom ser fel ut ändå. Lite för vida ben. Men jag brukar drabbas av inköpsångest, så det blir nog som det kan med det. Provrumsångesten. Och det spelar ingen roll vad man väger. Enda gången jag kan minnas att det var hyfsat OK var när jag provade första gången efter det att jag gått ner så där tretton-fjorton kilo. Och jag väger ungefär det fortfarande, men ångesten är tillbaka.

på kroppsklockan? Jag har en stark känsla av att det är torsdag i dag, men jag vet att det är onsdag. Jag har tagit fram räkor ur frysen t ex och det är en onsdagsaktivitet, definitivt.

Men dagen fortsätter att vara strålande och jag ska fylla i timuppgifterna till kommunen, ständigt dessa papper. Sen tror jag att jag ska överraska mig själv med att tvätta fönstren i rummet som Yngste bodde i. Det händer inte särskilt ofta, så där kommer man att se resultat, om man ska se positivt på det. Och det kommer att gå fort också. Det är bra med moderna fönster.

Sen fortsätter jag väl att läsa om ondskan. Jag gillar Ann Heberleins sätt att ta sig resonerande fram, det känns som om det inte gör så mycket att jag inte läst lika många böcker som hon, hon förklarar vad hon menar ändå.

Vi vaknade så där vid halv sju. Och efter makens promenad till badrummet insåg jag att det skulle inte just nu bli mer sömn för mig, så jag gick upp. När jag händelsevis tittade ner på gatan såg jag en avhållen vän springa förbi, jag hoppas han kunde se morgonens skönhet, för det är strålande sol, visserligen bara +4 då. Men jag gick ut och gladde mig åt att sipporna blommande,hackspettarna trummade och fåglarna sjöng. Ingen trafik. Och jag plockade fem nya vitsippor.

När jag kom hem insåg jag att denna vackra och tidiga morgon förtjänade att firas – jag hade dessutom tittat i postfacket och hittat ett rart brev – så jag bröt alla rutiner och satte en mugg mjölkkaffe i mikron och satte mig på uteplatsen i solskenet med en halv cigarill och lyssnade på fågelsången. Och nu ska jag tända mitt ljus och tacka Gud för den nya dagen och låta tankar och böner följa nära och kära och en och annan mer avlägsen.

En ny månad, en ny dag, livet här och nu.