var förstås en fest när vi bodde i Uppsala. Även om gräsmattorna runt humc inte fanns. Och jag gissar att dom inte finns i morgon heller, om man säger så. Fast då beror det på överdrivet bruk i dag. Men vi traskade ändå runt, sjöng, åt och drack. Ett annat liv. Men man tog med sig känslan att Valborg är en fest. Och sen har jag förstås stått i mörker och kyla och tittat på elden och lyssnat på kören, som tappert försökte överrösta tåget (som passerade 50 m från brasan). I år har man flyttat just den brasan till sjöstranden, säkert mer effektfullt. Men jag kommer inte. Jag tror inte ens att jag kommer att ta mig ner till vårt lilla torg där det blir körsång. Det är vackert med Vintern raaasat – men det är rätt bekvämt att sitta i värmen också. Det kan hända att det blir vår utan mig.

Det kan spela in att jag nyss vaknade efter tung eftermiddagssömn, lite oplanerad. Förstås. Och jag har ingen att gå med. Maken varken kan eller vill. Teoretiskt skulle han kanske kunna gå – eller åka den praktiska rullstolen – men han vill inte. Och jag vill inte stå ensam.