Det är fint, den ljusa årstiden, när solen kastar sneda strålar i köket västerifrån när vi dricker kvällste. Och köket är (ganska) prydligt och maken är glad och nöjd. Allt är verkligen inte elände hos oss. Och man vet så lite om hur andras liv egentligen ser ut. I kören som sjöng i dag stod en mycket prydlig dam, hon bor i ett väldigt trevligt och smakfullt hus, två hundar, rara vuxna barn. Och hennes man dog för ett par år sen, ganska hastigt, och jag undrar lite svagt hur det ändå är att leva här. Hon är född i (på??) Nya Zeeland och det är rätt långt bort på många sätt. Efter kyrkan sa hon – ‘jag ser att du knäfaller, det gjorde jag också hemma, man koncentrerar sig så mycket bättre då’, och jag kan förstå om det känns lite ensamt att göra det i kören, men för hennes skull kunde jag önska att hon kunde göra det annars när hon går i kyrkan. Om hon nu, precis som jag, tycker att det ökar koncentrationen. För mig hänger kropp och själ ihop alldeles påtagligt.

Och det här med kroppen – så många kvinnor som rentav är yngre än jag, som klagar på det kroppsliga förfallet som oundvikligen kommer med åren, valkar här och där, haklinjen, änglavingar, allt det där. Och jag noterar också. Samtidigt som jag är väldigt tacksam varenda morgon att jag kan gå ut, att kroppen lyder, att musklerna arbetar. Då är allt det här andra ganska obetydligt. Egentligen.