Jag tittade ut när jag drog upp stora golvklockan för veckan. Men det blåser och tjuter i ventilerna. Maken sa, när han lagt sig i sängen – ‘visserligen är hyran här rätt hög, men tänk att vi slipper skotta snö, vi slipper tänka på oljan, vi slipper kolla pannan, inte fryser vattnet till handfatet, det är nästan alldeles säkert varmt när vi vaknar i morgon, troligen inget elavbrott heller – nog är det bra’, och jag kan bara hålla med.

Och jag får se hur det ser ut. Om all snön kommer stannar jag hemma från morgonbönen i närmaste kyrkan. Jag vet ändå att mannen jag befarade kunde vara inblandad i den svåra olyckan förra veckan, han som jag alltid ser på vägen till kyrkan, han är frisk och rask, jag såg honom i dag. En lättnad. Men jag vet vad han som råkade illa ut heter, flera heter så visserligen, och jag kan bara hoppas att han inte råkar vara anhörig till en redan mycket drabbad kvinna. Självklart förstår jag att det finns ändå någon som kastas mellan hopp och förtvivlan i just hans närhet, så är det förstås, men för den som redan har sin man liggande ganska okontaktbar vore det enormt tungt om dessutom en bror hamnat där också. Men sorg är sorg. Jag vet. Den bärs av den som måste. Liv och död och sjukdom fördelas inte rättvist, inte så vitt vi ser.

Och snart lägger jag mig i sängen bredvid maken, jag lyssnar på ventilen, jag lyssnar på makens andetag. Och jag är tacksam. Han har haft en bra dag efter sina förutsättningar.