hela vägen hem. Jag startade hemresan med den mest underbara solnedgången i väster över det som än så länge är en isyta, inga fåglar än.

Och jag har turen, lyckan, välsignelsen – vad man nu vill – att ha kloka, goda, ömsinta människor i min omgivning. Med två av dom allra klokaste pratade jag om det här svåra – har jag rätt att göra så här? Att åka till en plats och en omgivning som ger mig så mycket? Ensam? Vem är jag egentligen? Och båda svarade likadant – oberoende av varandra.

Dom menade att det är nödvändigt, att jag har en skyldighet – både mot mig och mot maken – att inte förkrympa min värld och därmed också hans värld. Att jag inte berättade i förväg kunde dom förstå, självklart berättar jag i morgon om vad jag varit med om, den rikedom och glädje som jag fick. Och jag vet, maken är en generös människa, han unnar mig det här, fast det är omöjligt för honom själv. Men hans ängslan, hans kontrollbehov – ja, vad vi gör med det återstår väl att se. Att hantera varsamt.

Och stjärnorna gnistrade över större delen av hemfärden, när det dovt rosa och milt blå smält samman över randen av den stora sjön vid vägen. Orions bälte strålade. Och jag var lättad när lilla staden ljus syntes.

Annonser