onsdag, 27 februari, 2013


att sitta här. Jag har just pratat en lång stund med Yngste också.

Själva situationen – att jag är här ensam – är besynnerlig. När jag gick bort mot centrum kom jag att tänka på att maken och jag gick en gång här, vi åt middag på just det här stället, långt innan det var så här tjusigt, men vi gick här och jag minns att jag hade en mörkröd plyschklänning på mig. Jag var tvåbarnsmamma då.

Och i morgon bitti går jag upp tidigt och äter hotellfrukost och tar sen bilen till det välkända torget och går över kyrkogården, där inga lindar blommar just nu, till vackraste kyrkan. Där får jag vila själen under valven. Närhet, minnen men också här och nu. Att bära det som är tungt, den här vägen som är min. Att låta evigheten lysa in i tiden.

Annonser

– i stillhet och andas. Dagen har varit bra, strålande väder, bilresan gick bra. Hosannas lunch var god, och det är alltid så fint att träffas.

Sen blev eftermiddagskaffet förvandlat till lunch i morgon i stället, det blir också bra.

Och té fick jag av en fantastisk vän. Och jag gick tillbaka till mitt boende utefter den välbekanta gatan, lite skyltfönster av olika slag, kanske shopping i morgon. Vi får se.

Och det blev mycket lyssnat på radio i bilen. Ett program om hjärtat som centrum och symbol för känslor, kärlekens makt över oss. Sen lyssnade jag på ett annat program om lojalitet. Är lojalitet positivt eller negativt? Vem är man lojal med? Och varför? Och är lojalitet mot någon att göra precis som den vill? Om någon t ex drabbas av någon sorts personlighetsförändring – är man då lojal mot den ‘nya’ sjuka personen, eller är man lojal mot den som fanns där innan och som eventuellt kan komma tillbaka? Vad är bekvämast för mig själv? Jag vet hur jag tänker.

Och självklart funderar jag också på vad lojalitet med maken innebär. Men jag kan säga, att dagens boende gav ett gott intryck, personalen verkade mer professionell och föreföll ta till sig vad som gäller med makens problematik. Jag hoppas. För oss båda.