eller så. Hade maken varit lyckligare i sitt liv om jag nu hade suttit bredvid honom och lyssnat på den timme Bach-koraler som han just njuter av? Alltså, om jag hade förstått musik som han gör. För honom är det en uppslukande upplevelse, ger honom så mycket. Och jag tror inte att det har att göra med hans absoluta gehör, dvs numer fungerar det inte som det gjort heller. Fast exakt hur det fungerar vet jag inte, jag kan inte fråga honom eftersom jag inte vet om han är medveten om sin förlust. Det är så märkligt när vi sjunger tillsammans, jag har egenheten att jag vet hur det ska låta, men jag kan inte alltid få till det så. Men maken fick det alltid, alltid rätt förr. Det får han inte längre. Och att då fråga honom om denna förlust går ju inte, är han omedveten om den, eller tror att jag inte märker det, så kan jag inte klart säga att det kan hända att det låter förfärligt.

Och kanske har det varit lika bra att jag inte haft samma uppslukande passion för musik. Jag kan lyssna på mitt enkla sätt, men inte gå helt upp i harmonierna som vibrerar i hans själ. När han var på rehab läste jag mycket om hur läkande musik är för hjärnan och jag släpade dit en cd:spelare och hörlurar. Det blev inte mycket av det, personalen var ytterst motvillig att hjälpa till och han lyckades inte så bra, det kunde hända att han försökte lägga i en ny utan att ta bort den gamla, och då ville ingenting. Och han gillade inte att ha hörlurar, har man nedsatt uppfattning om sin omgivning t ex med hans synhandikapp så blir det väldigt begränsande att ha lurar, så mitt projekt fungerade inte alls.

Men nu kan han njuta. På sitt sätt.