Det har faktiskt inte det. När jag skulle ge maken hans medicin här på eftermiddagen blev jag bara stående och stirrade på dosetten. Jag hade faktiskt inte kommit ihåg att ge honom hans fyra morgontabletter till frukosten. Han hade självklart inte kommit ihåg det. Men jag kom inte ihåg.

Och jag tömmer ut de fyra morgontabletterna i stället för de två eftermiddagstabletterna och ger honom i stället. Jag har inte den blekaste aning om ifall det är rätt och jag har ingen att fråga. Ingen alls. För det är nyårsafton och vårdcentralen har säkert gått hem och sjukvårdsupplysningen får så klart inte svara på såna frågor, förra gången jag ringde dit kunde hon ju bara säga att han fick väl ta en alvedon, och det var inte rätt svar då och skulle inte vara det nu heller.

Och jag försöker andas lugnt. Och jag tänker på honom som alltid svarade på mina ängsliga mail, som jag skickade för att inte störa. Men han svarade alltid fort och lugnande. Och jag försöker föreställa mig att han skulle gjort det nu också. Och jag gråter. Till ingen nytta alls.