om jag är helt dum i huvudet eller nåt, jo då – valet är fritt att bedöma. Jag vet, oh jag vet, att människor säger till mig – ‘men du måste glömma, du måste gå vidare, du måste ta hand om dig, du måste, det måste du, du skulle må så mycket bättre då’.

Men jag är här. Jag är faktiskt det. Sån jag nu är. Och lite grann tror jag att man kan lära gamla hundar sitta, Caesar säger ju det. Men vi har aldrig träffats, han skulle kanske ändra sig då, vad vet jag. Min förste biktfar sa lite tankfullt – ‘innan jag träffade din mamma tänkte jag att du kanske överdriver, men nu är jag inte så säker längre’.

Och möjligen spökar också min förmåga att kunna tänka mig in i andras olika underliga situationer, jag gör det på mitt underliga vis. Men mina skor är mina. Och det händer ganska ofta att jag testar att andas ut och mentalt sätta mig bredvid Herrens vänstra fot och bara förbliva där en stund. Men sen måste jag resa mig upp igen. Det måste jag faktiskt.

Och maken sa, när jag hjälpte honom ur sängen till kvällstét, – ‘jag är så tacksam för mitt liv, att jag har dig’.