– det finns hopp om evigheten, sa prästen i dag. Jag hoppas dom andra nickade. Jag gjorde inte det, vi är alla olika. Jag har hopp om evigheten, det har jag, där tiden tar slut och allting är alldeles annorlunda än mina ord kan spegla, så mycket tror och vet och förstår jag.

Men framtiden? Jag ser mig runt omkring och jag hoppas det allra bästa för min älskade familj, för dom mycket avhållna osläktade som står mitt hjärta nära. Mycket gott kan vila i deras – er – framtid. Men vilket hopp jag rimligen skulle kunna ha om min framtid, just min, det förstår jag inte alls. Så mycket ork och kraft, som nästan inte finns, går åt till att överleva varenda dag. Sorgen, den gnagande oron, otillräckligheten, otåligheten – allt det där som är min vardag.

Många har gjort erfarenheten att det första året efter ett nära dödsfall, förälder, barn, äkta hälft, är mycket svårt. Man ska ta sig igenom allt utan den älskade, utan att kunna säga – ‘ser du? ska vi? tycker du?’ om det vanliga, vardag eller helg. Men man vet att så är det, någonting är slut. Punkten är satt.
Någon sa till mig – och jag förringar inte alls med det den sorg som är just slutet på och i en relation – men någon sa – ‘din sorg över det du förlorat pågår hela tiden, länge nu, det är inte underligt att du är trött’.  Så framtiden – oavsett om 2013 är nån sorts framtid, inte vet jag vad jag ska tänka om den.

Och jag tänker också att kanske ser någon ner på mig för min brist. Var så god då. Jag tänker på henne som skrev till mig – ‘där ser man att du är inte alls så from som du låtsas’, eller hon som sa – ‘du ska passa dig’, eller hon som skrek – ‘du vet inte vad det är att ha en sjuk man’ eller rentav han som skrev – ‘Lilja är död’ och hon som duckade för det. Men jag lever inte andras bilder av mig, jag är trött och trofast. Också i den där framtiden.