Jag lånade Bodil Jönssons Tid för det meningsfulla och tänkte att alltid lär jag mig väl nånting. Det handlar delvis om åldrandet. Och åldras gör vi väl allihop, på ena eller andra sättet. Men hon är så klok och genomtänkt att jag känner mig helt uppgiven. Ju äldre hon blir, ju bättre blir hon på att prioritera det väsentliga och meningsfulla. Tänker djupare och så. Det är väl fint. Själv kastar jag ihop nån metafysisk tanke mellan varven, men jag vet inte om det beror på medvetet prioriterande. Jag har, så länge jag alls kan minnas, funderat på liv och död. Men mer meningsfull vet jag inte om jag blivit med åren. Alla dessa vardagligheter måste också till här. Tvätten ska tvättas och vikas och läggas i skåp, golven ska vara möjliga att se, tallrikarna ska diskas mellan ätandet. Och all denna mat ska hittas på och handlas och bäras hem och lagas och ätas.

Och nej, jag gör inte som min mammas väninna, som nödvändigtvis skulle putsa allt silver, diska alla glas som fanns i huset, stoppa korv och plocka fram de (ungefär) sjuttio tomtarna som skulle arrangeras smakfullt i den mycket eleganta öppna spisen inför julen. Lite Jul i Mumindalen där, faktiskt. Fast jag har inte migrän på Annandagen heller.

Fast en sak av vardagligheterna är viktig för mig. Skinkan som ska sockersaltas. Och efter två dagars ringande svarade äntligen butiken, så den är beställd till 10 dec.

Och i Advent gör jag som alla andra dagar, jag slår upp bönboken fyra gånger om dagen och tänder ljuset vid ikonerna. Fast självklart är tiden präglad av tankarna på att Herren verkligen kommer, till hela världen och till mig.

Och i dag, när jag pratade med Äldsta, tittade jag ut genom fönstret. En domherre satt två meter från mig och tittade tillbaka.