Tänkte jag. Biblioteket, köpa lite sallad, kanske en amaryllis också.

På biblioteket fanns en mellanstadieklass som skulle lära sig låna. Och fyra raska pojkar trängde sig före mig till lånemaskinen. En av dom kunde inte alls läsa instruktionerna på skärmen, så hur det ska gå med boken han lyckades (med hjälp av kamraterna) dra igenom undrar jag. Och min fjärde bok vägrade maskinen att läsa av, så jag fick gå till disken.

Salladen då? Jo tack, man hade ställt handelsvagnarna på ett helt annat ställe, men jag hittade en till slut. Och sen kom dagens ljuspunkt, jag hittade en mandelkvarn – jag lånade ju Bästa Grannens förra gången och det blir lite obekvämt nu, så heja. Sen gick jag iväg från min lilla vagn, med mandelkvarnen och mina två tygpåsar i, för att lite snabbt ta fruktfyllning (den jag hade hemma hade gått ut i april) och så hade man vetemjöl till extrapris och jag funderade ett par sekunder och greppade sen två påsar och gick bort till min vagn. Nej. Den fanns inte. Och jag började leta. Och leta. Och undra. Och svettas lite lätt. Och antastade en anställd, som kontaktade henne med butiksmikrofonen, men hon kom inte på nåt bra att säga, så första kvinnan (som jag dessutom gått på oändliga klassmöten med) gick med och började leta. Fortfarande ingen vagn. Då tittade hon bortåt, långt bort, och där stod den. Mycket långt från där jag sett den senast. Så då kunde jag börja handla.

Och i första blomsteraffären fanns enbart röda amaryllis, snyggt, men jag ville ha en randig. I andra affären fanns det.

Sa jag att det regnade?

Sa jag att maken hade hunnit gå och lägga sig och vila när jag kom hem? Klokt av honom.