att dimman lättar ute, när den inre dimman brer ut sig. November är inte min bästa gren – vilken den nu är orkar jag inte riktigt fundera över ens – och i år är det inte bättre än vanligt. Snarare tvärtom.

Ibland överraskar man sig själv, jag pratade med en vän i går och hörde själv att jag reagerade mycket starkare på något än vad som är bra för någon inblandad. Så jag gör nån sorts försök att lägga saker i en mental låda längre in i skåpet, för att överleva så länge. Att glömma helt är inte möjligt, det ska man inte begära av sig, men att inte skrapa på sårskorpan. Att låta den gula mappen ligga där den ligger, inte titta ditåt. Och jag minns min kloke vän, då för länge sen, när han skulle ha semestervikarier. Då hade han en liten tunn portfölj, som han bar hem. – ‘Det är giftskåpet, förstår du’, sa han, ‘det ska ingen titta i’. Och jag andas in och tänker på honom.