september 2012


vet jag förstås inte riktigt säkert, men jag tror inte jag missuppfattade så mycket i går. Kommunkvinnan jag träffade ska komma hem till mig och maken med en annan k-kvinna och prata om det hela, är utlovat. Så då får jag väl se om jag ev har missuppfattat något.

Men hittills tror jag att jag hamnat i ett klassiskt moment 22. Utgångspunkten är – maken är sjuk och blir inte bättre. Jag är trött och blir inte piggare. Jag har ansvar dygnet runt och betalas för det 18,53 t/vecka. Om maken ska vara på någon typ av avlastning så försvinner förstås min ersättning för dom dagarna och dessutom ska det betalas avgift för servicen. Mao rejält back. Och man ska inte tänka på pengar, och alla är garanterade existensminimum, som hon sa i går. Men lägenheten vi bor i, som vi flyttade till när yngste fortfarande bodde hemma och där maken trivs så bra, den är inte alldeles billig och, gissar jag, för stor för att kunna behållas om man ska leva på existensminimum.
Och frågan om färdtjänst som jag tog upp, ja där kunde hon bara säga att det är väldigt komplicerat och svårt. Och det visste jag innan.
Och hjälp att komma till rehabvecka på något av dessa trevliga ställen, som faktiskt finns, nej det verkade ganska omöjligt det också, det visste hon inte så mycket om annat än att det var svårt att få det beviljat.
Men jag får gärna komma in och prata och ta en kopp kaffe när som helst, eller boka en tid. Och jag vet inte riktigt vad vi ska prata om eftersom allt verkar omöjligt.

Och det är förstås idiotiskt av mig, men det känns så förödmjukande att det sägs att jag får väl vara glad över existensminimum. Ja, hon sa inte att jag skulle vara glad, men det var inga problem ändå. Och jag har faktiskt levt i den trakten då och då i livet, så jag vet hur det är där. Och jag vet också vilken lättnad det är att ha någon marginal.

Samtidigt ska jag ‘ta hand om mig’, jag får inte bli utsliten, för då blir det inte bra för maken ändå och det ska jag tänka på. Jo, jag tänker på det. Jag gör det. Men jag kan faktiskt inte se någon lösning i vår situation. Jag fortsätter och jag kan bara hoppas att det går. För jag börjar själv att tvivla på att jag finns eller borde finnas iaf.

 

– det måste man väl fatta själv. Det är improduktivt och dumt. Och en del av min skuld och skuldkänsla hanterar jag så gott jag kan, jag bekänner skuld och tar till mitt hjärta prästens avlösning, det är en realitet för mig. Samtidigt har ‘skuld’ så många aspekter och lager. Och det här att man inte ‘får’ känna skuld för det ena och det andra – nähä, men jag som har den läggningen gör alltså dubbelfel? Och det gör inte tankarna lättare att jag tidigare i livet ventilerade det här, visade mina svårigheter och min sårbarhet, för någon som använde just det mot mig sen. Jag kan inte lita på andra, jag kan inte riktigt lita på mig själv heller. För det är ju grunddefinitionen – jag gör fel, jag är fel.

Och jag är trött. Men jag har varit på apoteket och lyckats få ut medicin, jag har köpt batteri till brandvarnaren (ett extra t o m, för den andra börjar väl pipa snart) och fått fast den i taket, jag har tvättat och det blev mat. Vardagen verkar fungera. Men tomheten är så tydlig. Och det värker i hjärtat.

I går glömde jag rabattkupongen till kicks. Fast jag ordentligt tog fram den och lade den på kistan i hallen, men den kom inte med. Nästa gång. Om det blir någon nästa gång.

Och i dag skulle jag ta fram kräftstjärtarna innan jag gick i väg till mötet med kurator/kommun. Inte då. men nu ligger dom på diskbänken.

Mötet? Tja. Vad ska jag säga – hade jag fått veta för två år sen att då gick tåget för att få mer timmar för anhörigvårderiet, så hade det ju varit bra. Å andra sidan blir det ju billigare för samhället så här. Men jo då, min känsla av skuld måste jag lyfta bort och visst ska man försöka ge oss någon sorts hjälp, som ska kännas bra för oss. Hur nu det ska gå till med dom ramar som finns och dom förutsättningar vi har.

Det händer faktiskt att jag tänker att mitt snabba frånfälle vore det bästa som kunde hända oss. Mina bekymmer vore över och det skulle inte finnas några valmöjligheter längre. Det händer att jag tänker så. Och omgivningen kunde hastigt tänka – ‘men det var ju sorgligt’ och sen kunde alla glömma det hela. Att vara osynlig.

hör jag hur regnet vräker ner. Om det inte lugnar sig lite blir det ingen promenad i morgon bitti. Faktiskt. Tvåan ringde i morse, så vi skulle kolla tiderna och jag stod just och skar bröd till frukosten. Hon berättade att hon tänkte – ‘men så fint att mamma och pappa tar sig lite sovmorgon’. Jo tack. Pappa. Men inte mamma. Mamma hade varit ute på promenaden och på veckans morgonbön i kyrkan, m a o uppe ca två timmar innan det var frukostdags för mig. Men jag väljer själv.

Och porslinsblomman, hojan, har alldeles nu bestämt sig för att börja blomma och dofta. Den första av de åtta knoppande klasarna. En glädje.

Och kanske ska vi göra en liten utflykt på fredag också. Också en glädje. Och för att maken inte ska börja tjata om praktiska problem, så kommer informationen sent där. Bäst för oss båda.

ständigt. Jag oroar mig, en del gånger med skäl och andra gånger för att jag inte kan låta bli. När maken hade lagt sig för att vila före kvällstét så ringde det. Kuratorn. Vi hade en tid i morgon och jag trodde hon skulle ställa in, men hon hade lyckats fixa till det så att den kommunala människan ska komma den här gången. Och nu biter jag lite på naglarna, nästan, om jag bet så skulle jag göra det nu. För jag utgår från att ingenting kan bli bättre, men jag kan förstås föreställa mig mycket som kan bli sämre. Min fantasi i det läget har inga gränser. Och jag utgår från att ingen vill hjälpa. Eller kan, för den delen. Myndighetsutövning ger mig inte en känsla av trygghet.

Häromdagen funderade jag på det här med transporter t ex. För fem år sen åkte ju maken och jag till Spanien för rehabilitering för honom (vi betalade själva), men då skulle vi få färdtjänst till Landvetter. Jag beställde. Dagen innan ringer dom och säger att det kanske går lika bra för oss att åka 07.10 som att åka 8.30, för då kunde man samordna med några som ville till Ullared. Och jag sa att det gick faktiskt inte alls, maken har rätt lång startsträcka och vi skulle vara borta tre veckor och hade bagage för det. Så då fick vi i a f den tid jag beställt.
Sen när vi skulle hem hade dom skickat nån som inte hittade från Landvetter, han körde fel och vi cirklade runt Örgryte gamla kyrka minst två varv. Jag var nästan beredd att be att få köra själv. Och sen fastnade han rejält i trafiken ut från Göteborg, så vi kom hem två timmar senare än vi trott. En bagatell för en frisk person. Men jag vet att andra lyckas fixa transporter.

 

har jag nu. Tvåan har plockat dom med säker hand och proffspincett. Och vi var ense om att vi ska göra om det ganska snart.

Efter frukosten åkte vi dit lite snabbt och Tvåan och jag drog upp på hennes salong och sen åkte jag till McD efter det att Tvåan och jag haft en diskussion – egentligen inte en diskussion, snarast en monolog för två röster, för vi var rätt eniga om att det kändes lite för kyligt för kycklingsallad. Tjena. Och under tiden hade hon hackat fruktsallad.

Sen hämtade hon pojkarna i skolan och jag shoppade loss på köpcentret i närheten, ansiktsvatten och ett snyggt nagellack, lämpligt för vintertår. En ny tekanna och sil till den och i den lilla affären har dom en massa olika sorts godis, bl a nån sorts kokosstänger som jag kände var precis vad jag behövde.

Och nu snurrar tvättmaskinen, maken tappade en bit mumsmums på sina svarta byxor. Och när vi kom innanför dörren hemma hördes ett skarpt pip. Brandvarnarens batteri tydligen. Självklart fanns det inget sånt hemma, men jag har skrivit upp på listan och hoppas att vi klarar natten. Och jag är tacksam att det inte hände under under natten. Och att jag har en stadig och bra stege som räcker upp. Under stormen Gudrun gav ju en av brandvarnarna i huset upp och jag märkte inte pipet, dörrarna var ju stängda för att hålla värmen i köket och det här var längst bort, men när den började tjuta kunde man inte missa den, dörrar eller inte. Mitt i natten. Och jag stod med huvudvärk på skrivbordet i kolmörkret och försökte hoppa upp till taket för att bara få tyst på den. Så det här var bättre.

Jag planerar, fullt medveten om att livet inte alltid låter sig planeras. Jag vet. Men jag försöker att se till att ha något att se fram emot. I många år har vi – eller tidigare ibland jag själv – åkt till olika platser första helgen i oktober. I år kan jag inte, jag orkar inte, förra året blev det mig nästan övermäktigt och jag vill inte hamna i den situationen igen, så jag avstår. Men jag har tänkt mig att andra helgen i december skulle vi åka dit vi brukat. Maken är bekant med omgivningen där, vi skulle kunna känna trygghet. Så tänkte jag.

Men nu, drygt två månader innan, börjar han tjata om vilka olika omöjligheter vi kommer att möta på vägen, just vägen dit ser han som totalt omöjlig. Och vi har tillbringat en ganska lång stund nu under sen kväll med att diskutera detta. Och jag säger – ‘men har det hittills hänt någon enda gång att vi inte kommit fram när vi åkt någonstans? Har det hänt att vi fått vända och åka hem för att jag misslyckats?’. Nej, det har inte hänt. Men han känner sig osäker på hur vi ska göra, han säger att han inte är säker på att hitta. Och jag säger att det har jag inte heller räknat med, det bästa och enda han kan göra är att lita på att jag klarar det här också.  Men det går inte. Det ska tjatas. Och han kan tjata, maken.

Mitt tålamod är inte i bästa form just nu. Och jag tycker att jag har förtjänat förtroende.

– och det kanske inte är så konstigt, jag upptäckte att balkongdörren till sovrummet stod på vid gavel. Det var inte alls meningen, tvärtom. Jag öppnade den visserligen när jag hjälpte maken ner till maten, för han hade hört en geting som tagit sig in genom den smala springan och gick runt på sovrumsskrivbordet när jag kom in. Och då öppnade jag förstås dörren för att den skulle ta sig ut – jo då, jag hade en bok att klämma ihjäl den med i beredskap, om den inte skulle förstå sitt eget bästa, men den flög. Men dörren gled tydligen upp för långt och för länge.

Och jag funderar över hur irrationellt man = jag fungerar. När jag efter jul bestämde mig för att nu fick jag väl ta tag i vikten – inte första gången, om man säger så – så bestämde jag mig för att jag inte skulle köpa kokosbollar (Ländias, med mjuk botten, mycket uppskattade av mig, maken ogillar dom starkt) förrän jag kommit under 61,3 kg. Fråga inte varför jag valde denna jämna siffra, för det har jag ingen aning om, men så tänkte jag. Och en del annat godis har blivit köpt, men inga kokosbollar. Och 61,3 passerade jag i början av juni. Varenda gång jag går förbi pappstället på coop, så kastar jag en lite lysten blick på dom, men jag köper inte.

Blir man varmare om man äter kokosbollar tro? Jag har stängt balkongdörren.

Vi bor ju på tredje våningen och det betyder att sommartid känns det som att bo i en trädkoja, jag tycker det är underbart. När jag var väldigt liten läste jag en bok om en flicka, som hette Milli Molly och som hade en rejäl trädkoja. Träden hemma var inte lämpliga för sånt, men nu har jag nästan känslan åtminstone. Maken njuter inte alls på samma sätt, han jublar nu när löven börjar falla. För då ser han järnvägsspåren och kan hålla bättre koll på tågen, inte bara det från Hannover som kommer halv tre på em. Fast just nu lyssnar han på Goldbergvariationerna.

Och jag ska sätta mig och läsa om mannen som ärvde en massa japanska miniskulpturer – netsuker? – av sin farmors bror. Jag låter Nina Björk vila sig lite. Hon skrev själv i förordet att det var så underbart att få skriva någonting utan att ha en redaktör över axeln, som hela tiden frågar hur det här kan generera unga läsare. Så hon har haft roligt och förmodligen lyckats.

– plockat bort utblommade stänglar och vissna blad på inglasade balkongen. Och glatt mig åt hojans åtta knoppande blomklasar. Det är tålig.

Annars var jag uppe tjugo över fem, för maken ville till badrummet. Själv behöver jag – hittills – aldrig gå upp på natten och jag är noga med att inte vänja mig vid att passa på, när han ska upp så dags. Fast sen var det lite svårt att somna om. För mig. Han andades snart lugnt igen. Men jag lyckades innan väckarklockan ringde. Och under promenaden var det grått och disigt, nu bytt i strålande sol.

Jag lyckades få ihop en veckomatsedel också och det känns som en seger. Minestronesoppa i dag med kyckling från i går. Och dagsformen går i vågor, alltså under dagen, just nu är jag så trött att jag skulle kunna somna sittande, fast inte om jag skriver. Tror jag. Och innan jag veckohandlade tittade jag på Malou eftersom jag ville se Göran Skytte berätta om sin sjukdomstid. Det var så påfallande hur lite som kan sägas på det begränsade utrymmet. Man kunde få intrycket att det var bara att träna, träna och träna lite till. Och en kvinna berättade om hur bra det varit att träna med ett dataprogram för minnesproblem, hon hade visserligen blivit väldigt trött, men det hade fungerat. Och ingen kan vara gladare än jag för deras skull, men jag tänkte också på dom som stått dom nära. Det har var berättelser från dom som upplevt sig som tillfrisknade. Alla blir inte friska, allting kan inte ledas om i hjärnan, och för den som står bredvid kan det förmodligen dessutom se lite annorlunda ut. Det är inte säkert att man märker alla problem man har, åtminstone är det en del av svårigheterna hos oss.

« Föregående sidaNästa sida »