tills jag är 75, som Joan Didion. Å andra sidan skriver hon i Blå skymning att hon var trettioett i går, och det var ju jag också. Så besynnerligt. Och trots att sällan (noga räknat aldrig) någon påstått att jag skulle behöva äta upp mig tio kilo, så  lyckas hon ändå exakt förmedla och beskriva den diffusa oro som medvetandet – eller icke-medvetandet – om åldrande framkallar hos mig också.

Och när hon skriver om dotterns bröllopsdag – Vi önskade dem all lycka, vi önskade dem hälsa, vi önskade dem kärlek och välgång och vackra barn. Den där dagen då de gifte sig, den 26 juni 2003, hade vi ingen anledning att tro att de inte skulle få uppleva dessa vardagliga välsignelser.
Lägg märke till en sak:
Vi ansåg fortfarande att lycka och hälsa och kärlek och vackra barn var ‘vardagliga välsignelser’.

Dottern som dog 20 månader senare, många av dessa månader hade dessutom tillbringats på intensivvårdsavdelningar. Och världen såg alldeles annorlunda ut. Och blir man tillräckligt gammal finns det ett antal sådana tillfällen, som man minns efteråt, alldeles skarpa i konturerna – då när vardaglighetens välsignelser var självklara, och sen – plötsligt – är de inte självklara, de är inte ens inom räckhåll längre. De finns på andra sidan av något som ser ut som Grand Canyon, där man sitter på marken och inte längre kan resa sig. Eller man tror att man inte längre kan resa sig. Illa nog.