söndag, 30 september, 2012


inför alla sina betydande svårigheter. Fast nu börjar han klaga, på det här lite vanliga sättet som män gör när dom är krassliga. Jag vet inte om det betyder att hans förkylning/ halsont börjar gå åt rätt håll. Jag kan bara hoppas. Jag skulle gissa att han egentligen skulle behöva näsdroppar, men det har vi inga, typiskt nog.

Och i morgon ska jag efter det vanliga på morgonen fixa en äppelkaka för att sen göra kyckling cacciatora och klyftpotatis. Får man gäster långt bortifrån, så får väl falukorven vila sig lite till i frysen s a s. Det blir säkert trevligt. Vanliga välsignade vardagligheter.

Och Äldstas svärfar, den mycket avhållne, ska på läkarbesök för besked i morgon fm. Varken han eller Äldsta väninnan väntar sig så särskilt mycket bra av det. – ‘Men jag är beredd’, säger han. Han är tacksam för den tid han upplever att han fått ‘extra’ från maj till nu. Och jag tittar på almanackans nya blad, det som jag redan vänt till här på kvällen – älgar i solnedgång f ö. Vad kommer att hinna hända med alla dessa fyrkanter som är dom nya osedda dagarna. Maken fyller år på mitten förstås. En liten tårta kanske då.

tills jag är 75, som Joan Didion. Å andra sidan skriver hon i Blå skymning att hon var trettioett i går, och det var ju jag också. Så besynnerligt. Och trots att sällan (noga räknat aldrig) någon påstått att jag skulle behöva äta upp mig tio kilo, så  lyckas hon ändå exakt förmedla och beskriva den diffusa oro som medvetandet – eller icke-medvetandet – om åldrande framkallar hos mig också.

Och när hon skriver om dotterns bröllopsdag – Vi önskade dem all lycka, vi önskade dem hälsa, vi önskade dem kärlek och välgång och vackra barn. Den där dagen då de gifte sig, den 26 juni 2003, hade vi ingen anledning att tro att de inte skulle få uppleva dessa vardagliga välsignelser.
Lägg märke till en sak:
Vi ansåg fortfarande att lycka och hälsa och kärlek och vackra barn var ‘vardagliga välsignelser’.

Dottern som dog 20 månader senare, många av dessa månader hade dessutom tillbringats på intensivvårdsavdelningar. Och världen såg alldeles annorlunda ut. Och blir man tillräckligt gammal finns det ett antal sådana tillfällen, som man minns efteråt, alldeles skarpa i konturerna – då när vardaglighetens välsignelser var självklara, och sen – plötsligt – är de inte självklara, de är inte ens inom räckhåll längre. De finns på andra sidan av något som ser ut som Grand Canyon, där man sitter på marken och inte längre kan resa sig. Eller man tror att man inte längre kan resa sig. Illa nog.

är det i dag.

Och natten blev bättre än jag fruktade i går. Maken sov ganska bra, vaknade visserligen mycket tidigt och hade små muskelskälvningar efter badrummet, dvs min madrass skakade också, men själv hävdade han att han låg alldeles stilla.
Han hade svettats ganska rejält under natten. Och vid frukosten hade han så där 38,5 så han fick stanna hemma från kyrkan, han insåg själv så småningom att det var bäst att spara på dom krafter som finns. Hans dagliga maratonlopp kräver sitt. Och när jag kom hem igen hade febern sjunkit, väl så långt. Men det var rätt mycket som blev virrigt under morgonen, så jag känner mig inte alldeles lugn och glad.

Men jag ska göra en gryta med champinjoner, lök, zucchini, tomatpuré och rödvin.