lördag, 29 september, 2012


– när jag inte alls vet hur det blir. Maken vaknade tjugo i fem i morse, lite tidigt, men vi somnade ju om efter badrummet. Men halsen har varit knepig i dag och lätt feber blev det på kvällen, och det känns inte bra. Lite virrigt också. Och han hade ont i kroppen.

Och grannen under har högljudd fest, det hörs ganska bra i vårt sovrum också. En sån där då man inte känner att det är nån större idé att gå ner och be dom dämpa sig.

Och jag har inte varit så särskilt pigg hittills. Att vara beredd ändå.

att vi gjorde en utflykt i går. Men i dag är en annan dag, i dag går jag med en molande ängslan för maken heshet. Han kraxar och har ont. Det är ju illa nog, men eftersom jag vet hur lätt en ‘oskyldig’ liten åkomma sätter ner honom alldeles, så är jag bekymrad. Och det ska man inte ta ut i förskott. Samtidigt som jag måste ha beredskap, inte minst mentalt.

Det är inte lätt att vara bekymmerslös och beredd samtidigt.

Många saker händer och känns samtidigt. Jag är så tacksam att kunna höra makens andetag bredvid mig, men jag skulle så fruktansvärt gärna vilja få sova så länge jag kunde. Inte bli väckt och vara tvungen att gå upp.

Och det är klart att i dag surrar tankarna igen. Jag är ledsen, det är jag, över att systemet, skyddsnätet, den sociala tryggheten är konstruerad för någon annan. Och dessutom får jag veta att jag måste ta ansvar för mig själv och se till att jag inte blir för trött. Det går inte ihop. Och då är den enda slutsats jag hittills kan dra att jag måste försöka fortsätta, ett steg i taget, en dag i taget. Just nu förstår jag faktiskt inte hur det ska kunna bli middag i morgon, jag har planerat men inte köpt. Men jag är nästan säker på att det kommer att gå.