beror inte på att jag fallit ihop, inte än iaf. Jag bestämde oss för att göra något alldeles annorlunda. Och solen sken från en strålande hösthimmel. Även om det börjar vara många löv på marken var det fortfarande en morgonpromenad under gröna lövvalv.

Och sen det alldeles vanliga – laudes, frukost, makens påklädning – men sen snabbt till biblioteket och fiskbilen, rökt makrill – jo, för vi bestämde att vi skulle äta lunch hos Hosanna! Och för att inte srämma slag på dom, så skulle jag tvääta håret lite raskt. Precis när jag torkat igenom, men inte kammat – den som vill kan googla på Medusa, ungefär så – så ringde det på dörren. Och maken ropar – till mig i badrummet på övervåningen – ‘vem är det?’ och enda sättet att ta reda på det är nästan att öppna dörren, så jag sprang ner och öppnade. Och utanför stod en rar man med en bukett. Den var inte från honom – den var från raraste Osloskånskan.

Och jag blev alldeles rörd och mycket tacksam. Omtanke som få.

Att sen förmodligen den stackars mannen vars jobb det var att sträcka fram den förmodligen behövde hämta sig från chocken när jag öppnade, nå det får vara hans problem.

Sen kan jag säga att Hosanna och jag och också Jansson med förenade krafter försökte få igång min mobil att vilja mobilblogga, men vi nådde inte riktigt ända fram. Dom tyckte att jag ska köpa nåt annat än nokia nästa gång.