fredag, 28 september, 2012


att göra något annorlunda i dag, att lägga undan funderingarna en stund, att prata om annat. Och maken och jag gillar ju i princip att åka bil tillsammans, i sht en dag som idag, strålande sol, lönnarnas otroliga färger, en sorts vila i landskapet. Och i en rondell vi passerar har man planterat nån sorts träd/buskar som får alldeles klarröda blad, mycket effektfullt.

Jag hoppas att natten som kommer blir lugn, oron finns alltid under ytan, maken känner sig lite inflammerad i halsen och hans infektionskänslighet var ju alldeles nyss riktigt dålig. Jag kan bara hoppas. Liksom jag hoppas att telefonen inte ringer 01.28 i natt också. Efter två signaler var jag uppe och då hade den som ringde lagt på luren, ett icke-svenskt nummer visade det sig. Men så dags på dygnet går katastrofkänslan lätt i topp.

av att ha nya böcker liggande på lilla runda bordet bredvid ena skinnstolen (fåtölj kan man nog inte kalla den, men den har armstöd i flätad rotting). Men det gäller att välja förstås. Just nu gäller det att ska vara lagom sorgligt, inte för svart, faktiskt.

Fast Joan Didions bok om dotterns död fick följa med hem ändå, hon skriver så lysande och jag vet ju hur det går. Och sen lånade jag nån om en kvinna som uppfyllde sitt livs dröm och köpte en gård på landet, och det låter ju trevligt. Lagom och trevligt. Precis vad jag behöver. Och så nån bok av Staffan Heimersson och han brukar traska på i ullstrumporna, snabbt och rätt gladlynt.

Förra veckans ‘Haren med bärnstensögon’ var verkligen alldeles enorm. Jag hade lite dimmiga begrepp om Dreyfusaffären, visade det sig, och sa sen till maken att fransmännens rykte var väl bättre än dom förtjänade eftersom Hitler kom efter, men sen läste jag om Österrike. Dom slog fransmännen med hästlängder i antisemitism, tyvärr. Men boken var alldeles strålande.

beror inte på att jag fallit ihop, inte än iaf. Jag bestämde oss för att göra något alldeles annorlunda. Och solen sken från en strålande hösthimmel. Även om det börjar vara många löv på marken var det fortfarande en morgonpromenad under gröna lövvalv.

Och sen det alldeles vanliga – laudes, frukost, makens påklädning – men sen snabbt till biblioteket och fiskbilen, rökt makrill – jo, för vi bestämde att vi skulle äta lunch hos Hosanna! Och för att inte srämma slag på dom, så skulle jag tvääta håret lite raskt. Precis när jag torkat igenom, men inte kammat – den som vill kan googla på Medusa, ungefär så – så ringde det på dörren. Och maken ropar – till mig i badrummet på övervåningen – ‘vem är det?’ och enda sättet att ta reda på det är nästan att öppna dörren, så jag sprang ner och öppnade. Och utanför stod en rar man med en bukett. Den var inte från honom – den var från raraste Osloskånskan.

Och jag blev alldeles rörd och mycket tacksam. Omtanke som få.

Att sen förmodligen den stackars mannen vars jobb det var att sträcka fram den förmodligen behövde hämta sig från chocken när jag öppnade, nå det får vara hans problem.

Sen kan jag säga att Hosanna och jag och också Jansson med förenade krafter försökte få igång min mobil att vilja mobilblogga, men vi nådde inte riktigt ända fram. Dom tyckte att jag ska köpa nåt annat än nokia nästa gång.