vet jag förstås inte riktigt säkert, men jag tror inte jag missuppfattade så mycket i går. Kommunkvinnan jag träffade ska komma hem till mig och maken med en annan k-kvinna och prata om det hela, är utlovat. Så då får jag väl se om jag ev har missuppfattat något.

Men hittills tror jag att jag hamnat i ett klassiskt moment 22. Utgångspunkten är – maken är sjuk och blir inte bättre. Jag är trött och blir inte piggare. Jag har ansvar dygnet runt och betalas för det 18,53 t/vecka. Om maken ska vara på någon typ av avlastning så försvinner förstås min ersättning för dom dagarna och dessutom ska det betalas avgift för servicen. Mao rejält back. Och man ska inte tänka på pengar, och alla är garanterade existensminimum, som hon sa i går. Men lägenheten vi bor i, som vi flyttade till när yngste fortfarande bodde hemma och där maken trivs så bra, den är inte alldeles billig och, gissar jag, för stor för att kunna behållas om man ska leva på existensminimum.
Och frågan om färdtjänst som jag tog upp, ja där kunde hon bara säga att det är väldigt komplicerat och svårt. Och det visste jag innan.
Och hjälp att komma till rehabvecka på något av dessa trevliga ställen, som faktiskt finns, nej det verkade ganska omöjligt det också, det visste hon inte så mycket om annat än att det var svårt att få det beviljat.
Men jag får gärna komma in och prata och ta en kopp kaffe när som helst, eller boka en tid. Och jag vet inte riktigt vad vi ska prata om eftersom allt verkar omöjligt.

Och det är förstås idiotiskt av mig, men det känns så förödmjukande att det sägs att jag får väl vara glad över existensminimum. Ja, hon sa inte att jag skulle vara glad, men det var inga problem ändå. Och jag har faktiskt levt i den trakten då och då i livet, så jag vet hur det är där. Och jag vet också vilken lättnad det är att ha någon marginal.

Samtidigt ska jag ‘ta hand om mig’, jag får inte bli utsliten, för då blir det inte bra för maken ändå och det ska jag tänka på. Jo, jag tänker på det. Jag gör det. Men jag kan faktiskt inte se någon lösning i vår situation. Jag fortsätter och jag kan bara hoppas att det går. För jag börjar själv att tvivla på att jag finns eller borde finnas iaf.