torsdag, 27 september, 2012


är ju bevars inte bara dom lyckade damerna i comhems reklam. Det är en bok i Bibeln också, som handlar om när Judith räddar sitt folk och halshugger Holofernes, en alldeles strålande berättelse i sig själv. Och just nu läser jag Judiths bok i den ständigt pågående läsplanen, i dag tröstades jag av Judiths bön – …du är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp.

Och texten är en bild och en påminnelse om att aldrig ge upp, allt kan bli annorlunda än de mest omsorgsfullt uppgjorda planer. För min del vet jag inte vad som skulle krävas för att det skulle vara lite lättare att andas – och jag vet att mina bekymmer kan te sig väldigt små i det stora hela – men jag gör som vanligt. Jag fortsätter lite försiktigt framåt. Det gick en dag till.

En räddare för dem som är utan hopp.

att förklara det här för maken. Och det är smärtsamt för oss båda. Han tycker ju uppriktigt att vi har det så bra. Och jag tror att han tycker att jag gör ju bara i stort sett vanliga, vardagliga saker. Planeringen och att hålla ihop tillvaron är ju aspekter som han, delvis pga sin sjukdom, inte kan förstå. Han ser bara att det fungerar. Min trötthet och mitt ansvar dygnet runt kan han inte ta till sig.

Och förstås, hans reaktion var ju – ska jag vara tvungen att flytta någonstans nu, där främmande ska ta hand om mig? Och att jag från början sa att det är inte alls det som är frågan. Det saken gäller är att jag skulle få kortare möjlighet att andas ut just för att jag ska orka så länge som möjligt. Men eftersom han inte tycker att det finns så stora svårigheter, så är det också ett moment 22. Och det gör så ont att han blir ledsen. Har jag rätt att göra honom ledsen? Orkar jag inte ett stycke till egentligen? Jag vet inte. Men å andra sidan verkar alla dessa moment 22 i vårt liv innebära att jag ändå inte har något val, allt förblir som det varit, och jag försöker förstå. Jag försöker tänka att det här är naturligt, jag orkar säkert mer än jag tror.

Och i ugnen står kycklingleverpaté med vitlök och timjan och en annan form med ugnsbakad klyftpotatis. Bredvid spisen står en plåt nygräddade vita chokladmuffins. Och efter maten ska jag hämta bilen, som behöver byta ett bromsok. En annan dag. Och det låter dyrt.

vet jag förstås inte riktigt säkert, men jag tror inte jag missuppfattade så mycket i går. Kommunkvinnan jag träffade ska komma hem till mig och maken med en annan k-kvinna och prata om det hela, är utlovat. Så då får jag väl se om jag ev har missuppfattat något.

Men hittills tror jag att jag hamnat i ett klassiskt moment 22. Utgångspunkten är – maken är sjuk och blir inte bättre. Jag är trött och blir inte piggare. Jag har ansvar dygnet runt och betalas för det 18,53 t/vecka. Om maken ska vara på någon typ av avlastning så försvinner förstås min ersättning för dom dagarna och dessutom ska det betalas avgift för servicen. Mao rejält back. Och man ska inte tänka på pengar, och alla är garanterade existensminimum, som hon sa i går. Men lägenheten vi bor i, som vi flyttade till när yngste fortfarande bodde hemma och där maken trivs så bra, den är inte alldeles billig och, gissar jag, för stor för att kunna behållas om man ska leva på existensminimum.
Och frågan om färdtjänst som jag tog upp, ja där kunde hon bara säga att det är väldigt komplicerat och svårt. Och det visste jag innan.
Och hjälp att komma till rehabvecka på något av dessa trevliga ställen, som faktiskt finns, nej det verkade ganska omöjligt det också, det visste hon inte så mycket om annat än att det var svårt att få det beviljat.
Men jag får gärna komma in och prata och ta en kopp kaffe när som helst, eller boka en tid. Och jag vet inte riktigt vad vi ska prata om eftersom allt verkar omöjligt.

Och det är förstås idiotiskt av mig, men det känns så förödmjukande att det sägs att jag får väl vara glad över existensminimum. Ja, hon sa inte att jag skulle vara glad, men det var inga problem ändå. Och jag har faktiskt levt i den trakten då och då i livet, så jag vet hur det är där. Och jag vet också vilken lättnad det är att ha någon marginal.

Samtidigt ska jag ‘ta hand om mig’, jag får inte bli utsliten, för då blir det inte bra för maken ändå och det ska jag tänka på. Jo, jag tänker på det. Jag gör det. Men jag kan faktiskt inte se någon lösning i vår situation. Jag fortsätter och jag kan bara hoppas att det går. För jag börjar själv att tvivla på att jag finns eller borde finnas iaf.