– det måste man väl fatta själv. Det är improduktivt och dumt. Och en del av min skuld och skuldkänsla hanterar jag så gott jag kan, jag bekänner skuld och tar till mitt hjärta prästens avlösning, det är en realitet för mig. Samtidigt har ‘skuld’ så många aspekter och lager. Och det här att man inte ‘får’ känna skuld för det ena och det andra – nähä, men jag som har den läggningen gör alltså dubbelfel? Och det gör inte tankarna lättare att jag tidigare i livet ventilerade det här, visade mina svårigheter och min sårbarhet, för någon som använde just det mot mig sen. Jag kan inte lita på andra, jag kan inte riktigt lita på mig själv heller. För det är ju grunddefinitionen – jag gör fel, jag är fel.

Och jag är trött. Men jag har varit på apoteket och lyckats få ut medicin, jag har köpt batteri till brandvarnaren (ett extra t o m, för den andra börjar väl pipa snart) och fått fast den i taket, jag har tvättat och det blev mat. Vardagen verkar fungera. Men tomheten är så tydlig. Och det värker i hjärtat.