onsdag, 26 september, 2012


– det måste man väl fatta själv. Det är improduktivt och dumt. Och en del av min skuld och skuldkänsla hanterar jag så gott jag kan, jag bekänner skuld och tar till mitt hjärta prästens avlösning, det är en realitet för mig. Samtidigt har ‘skuld’ så många aspekter och lager. Och det här att man inte ‘får’ känna skuld för det ena och det andra – nähä, men jag som har den läggningen gör alltså dubbelfel? Och det gör inte tankarna lättare att jag tidigare i livet ventilerade det här, visade mina svårigheter och min sårbarhet, för någon som använde just det mot mig sen. Jag kan inte lita på andra, jag kan inte riktigt lita på mig själv heller. För det är ju grunddefinitionen – jag gör fel, jag är fel.

Och jag är trött. Men jag har varit på apoteket och lyckats få ut medicin, jag har köpt batteri till brandvarnaren (ett extra t o m, för den andra börjar väl pipa snart) och fått fast den i taket, jag har tvättat och det blev mat. Vardagen verkar fungera. Men tomheten är så tydlig. Och det värker i hjärtat.

I går glömde jag rabattkupongen till kicks. Fast jag ordentligt tog fram den och lade den på kistan i hallen, men den kom inte med. Nästa gång. Om det blir någon nästa gång.

Och i dag skulle jag ta fram kräftstjärtarna innan jag gick i väg till mötet med kurator/kommun. Inte då. men nu ligger dom på diskbänken.

Mötet? Tja. Vad ska jag säga – hade jag fått veta för två år sen att då gick tåget för att få mer timmar för anhörigvårderiet, så hade det ju varit bra. Å andra sidan blir det ju billigare för samhället så här. Men jo då, min känsla av skuld måste jag lyfta bort och visst ska man försöka ge oss någon sorts hjälp, som ska kännas bra för oss. Hur nu det ska gå till med dom ramar som finns och dom förutsättningar vi har.

Det händer faktiskt att jag tänker att mitt snabba frånfälle vore det bästa som kunde hända oss. Mina bekymmer vore över och det skulle inte finnas några valmöjligheter längre. Det händer att jag tänker så. Och omgivningen kunde hastigt tänka – ‘men det var ju sorgligt’ och sen kunde alla glömma det hela. Att vara osynlig.