tisdag, 25 september, 2012


hör jag hur regnet vräker ner. Om det inte lugnar sig lite blir det ingen promenad i morgon bitti. Faktiskt. Tvåan ringde i morse, så vi skulle kolla tiderna och jag stod just och skar bröd till frukosten. Hon berättade att hon tänkte – ‘men så fint att mamma och pappa tar sig lite sovmorgon’. Jo tack. Pappa. Men inte mamma. Mamma hade varit ute på promenaden och på veckans morgonbön i kyrkan, m a o uppe ca två timmar innan det var frukostdags för mig. Men jag väljer själv.

Och porslinsblomman, hojan, har alldeles nu bestämt sig för att börja blomma och dofta. Den första av de åtta knoppande klasarna. En glädje.

Och kanske ska vi göra en liten utflykt på fredag också. Också en glädje. Och för att maken inte ska börja tjata om praktiska problem, så kommer informationen sent där. Bäst för oss båda.

ständigt. Jag oroar mig, en del gånger med skäl och andra gånger för att jag inte kan låta bli. När maken hade lagt sig för att vila före kvällstét så ringde det. Kuratorn. Vi hade en tid i morgon och jag trodde hon skulle ställa in, men hon hade lyckats fixa till det så att den kommunala människan ska komma den här gången. Och nu biter jag lite på naglarna, nästan, om jag bet så skulle jag göra det nu. För jag utgår från att ingenting kan bli bättre, men jag kan förstås föreställa mig mycket som kan bli sämre. Min fantasi i det läget har inga gränser. Och jag utgår från att ingen vill hjälpa. Eller kan, för den delen. Myndighetsutövning ger mig inte en känsla av trygghet.

Häromdagen funderade jag på det här med transporter t ex. För fem år sen åkte ju maken och jag till Spanien för rehabilitering för honom (vi betalade själva), men då skulle vi få färdtjänst till Landvetter. Jag beställde. Dagen innan ringer dom och säger att det kanske går lika bra för oss att åka 07.10 som att åka 8.30, för då kunde man samordna med några som ville till Ullared. Och jag sa att det gick faktiskt inte alls, maken har rätt lång startsträcka och vi skulle vara borta tre veckor och hade bagage för det. Så då fick vi i a f den tid jag beställt.
Sen när vi skulle hem hade dom skickat nån som inte hittade från Landvetter, han körde fel och vi cirklade runt Örgryte gamla kyrka minst två varv. Jag var nästan beredd att be att få köra själv. Och sen fastnade han rejält i trafiken ut från Göteborg, så vi kom hem två timmar senare än vi trott. En bagatell för en frisk person. Men jag vet att andra lyckas fixa transporter.

 

har jag nu. Tvåan har plockat dom med säker hand och proffspincett. Och vi var ense om att vi ska göra om det ganska snart.

Efter frukosten åkte vi dit lite snabbt och Tvåan och jag drog upp på hennes salong och sen åkte jag till McD efter det att Tvåan och jag haft en diskussion – egentligen inte en diskussion, snarast en monolog för två röster, för vi var rätt eniga om att det kändes lite för kyligt för kycklingsallad. Tjena. Och under tiden hade hon hackat fruktsallad.

Sen hämtade hon pojkarna i skolan och jag shoppade loss på köpcentret i närheten, ansiktsvatten och ett snyggt nagellack, lämpligt för vintertår. En ny tekanna och sil till den och i den lilla affären har dom en massa olika sorts godis, bl a nån sorts kokosstänger som jag kände var precis vad jag behövde.

Och nu snurrar tvättmaskinen, maken tappade en bit mumsmums på sina svarta byxor. Och när vi kom innanför dörren hemma hördes ett skarpt pip. Brandvarnarens batteri tydligen. Självklart fanns det inget sånt hemma, men jag har skrivit upp på listan och hoppas att vi klarar natten. Och jag är tacksam att det inte hände under under natten. Och att jag har en stadig och bra stege som räcker upp. Under stormen Gudrun gav ju en av brandvarnarna i huset upp och jag märkte inte pipet, dörrarna var ju stängda för att hålla värmen i köket och det här var längst bort, men när den började tjuta kunde man inte missa den, dörrar eller inte. Mitt i natten. Och jag stod med huvudvärk på skrivbordet i kolmörkret och försökte hoppa upp till taket för att bara få tyst på den. Så det här var bättre.