Vi bor ju på tredje våningen och det betyder att sommartid känns det som att bo i en trädkoja, jag tycker det är underbart. När jag var väldigt liten läste jag en bok om en flicka, som hette Milli Molly och som hade en rejäl trädkoja. Träden hemma var inte lämpliga för sånt, men nu har jag nästan känslan åtminstone. Maken njuter inte alls på samma sätt, han jublar nu när löven börjar falla. För då ser han järnvägsspåren och kan hålla bättre koll på tågen, inte bara det från Hannover som kommer halv tre på em. Fast just nu lyssnar han på Goldbergvariationerna.

Och jag ska sätta mig och läsa om mannen som ärvde en massa japanska miniskulpturer – netsuker? – av sin farmors bror. Jag låter Nina Björk vila sig lite. Hon skrev själv i förordet att det var så underbart att få skriva någonting utan att ha en redaktör över axeln, som hela tiden frågar hur det här kan generera unga läsare. Så hon har haft roligt och förmodligen lyckats.