– plockat bort utblommade stänglar och vissna blad på inglasade balkongen. Och glatt mig åt hojans åtta knoppande blomklasar. Det är tålig.

Annars var jag uppe tjugo över fem, för maken ville till badrummet. Själv behöver jag – hittills – aldrig gå upp på natten och jag är noga med att inte vänja mig vid att passa på, när han ska upp så dags. Fast sen var det lite svårt att somna om. För mig. Han andades snart lugnt igen. Men jag lyckades innan väckarklockan ringde. Och under promenaden var det grått och disigt, nu bytt i strålande sol.

Jag lyckades få ihop en veckomatsedel också och det känns som en seger. Minestronesoppa i dag med kyckling från i går. Och dagsformen går i vågor, alltså under dagen, just nu är jag så trött att jag skulle kunna somna sittande, fast inte om jag skriver. Tror jag. Och innan jag veckohandlade tittade jag på Malou eftersom jag ville se Göran Skytte berätta om sin sjukdomstid. Det var så påfallande hur lite som kan sägas på det begränsade utrymmet. Man kunde få intrycket att det var bara att träna, träna och träna lite till. Och en kvinna berättade om hur bra det varit att träna med ett dataprogram för minnesproblem, hon hade visserligen blivit väldigt trött, men det hade fungerat. Och ingen kan vara gladare än jag för deras skull, men jag tänkte också på dom som stått dom nära. Det har var berättelser från dom som upplevt sig som tillfrisknade. Alla blir inte friska, allting kan inte ledas om i hjärnan, och för den som står bredvid kan det förmodligen dessutom se lite annorlunda ut. Det är inte säkert att man märker alla problem man har, åtminstone är det en del av svårigheterna hos oss.