Jag planerar, fullt medveten om att livet inte alltid låter sig planeras. Jag vet. Men jag försöker att se till att ha något att se fram emot. I många år har vi – eller tidigare ibland jag själv – åkt till olika platser första helgen i oktober. I år kan jag inte, jag orkar inte, förra året blev det mig nästan övermäktigt och jag vill inte hamna i den situationen igen, så jag avstår. Men jag har tänkt mig att andra helgen i december skulle vi åka dit vi brukat. Maken är bekant med omgivningen där, vi skulle kunna känna trygghet. Så tänkte jag.

Men nu, drygt två månader innan, börjar han tjata om vilka olika omöjligheter vi kommer att möta på vägen, just vägen dit ser han som totalt omöjlig. Och vi har tillbringat en ganska lång stund nu under sen kväll med att diskutera detta. Och jag säger – ‘men har det hittills hänt någon enda gång att vi inte kommit fram när vi åkt någonstans? Har det hänt att vi fått vända och åka hem för att jag misslyckats?’. Nej, det har inte hänt. Men han känner sig osäker på hur vi ska göra, han säger att han inte är säker på att hitta. Och jag säger att det har jag inte heller räknat med, det bästa och enda han kan göra är att lita på att jag klarar det här också.  Men det går inte. Det ska tjatas. Och han kan tjata, maken.

Mitt tålamod är inte i bästa form just nu. Och jag tycker att jag har förtjänat förtroende.