måndag, 24 september, 2012


Jag planerar, fullt medveten om att livet inte alltid låter sig planeras. Jag vet. Men jag försöker att se till att ha något att se fram emot. I många år har vi – eller tidigare ibland jag själv – åkt till olika platser första helgen i oktober. I år kan jag inte, jag orkar inte, förra året blev det mig nästan övermäktigt och jag vill inte hamna i den situationen igen, så jag avstår. Men jag har tänkt mig att andra helgen i december skulle vi åka dit vi brukat. Maken är bekant med omgivningen där, vi skulle kunna känna trygghet. Så tänkte jag.

Men nu, drygt två månader innan, börjar han tjata om vilka olika omöjligheter vi kommer att möta på vägen, just vägen dit ser han som totalt omöjlig. Och vi har tillbringat en ganska lång stund nu under sen kväll med att diskutera detta. Och jag säger – ‘men har det hittills hänt någon enda gång att vi inte kommit fram när vi åkt någonstans? Har det hänt att vi fått vända och åka hem för att jag misslyckats?’. Nej, det har inte hänt. Men han känner sig osäker på hur vi ska göra, han säger att han inte är säker på att hitta. Och jag säger att det har jag inte heller räknat med, det bästa och enda han kan göra är att lita på att jag klarar det här också.  Men det går inte. Det ska tjatas. Och han kan tjata, maken.

Mitt tålamod är inte i bästa form just nu. Och jag tycker att jag har förtjänat förtroende.

– och det kanske inte är så konstigt, jag upptäckte att balkongdörren till sovrummet stod på vid gavel. Det var inte alls meningen, tvärtom. Jag öppnade den visserligen när jag hjälpte maken ner till maten, för han hade hört en geting som tagit sig in genom den smala springan och gick runt på sovrumsskrivbordet när jag kom in. Och då öppnade jag förstås dörren för att den skulle ta sig ut – jo då, jag hade en bok att klämma ihjäl den med i beredskap, om den inte skulle förstå sitt eget bästa, men den flög. Men dörren gled tydligen upp för långt och för länge.

Och jag funderar över hur irrationellt man = jag fungerar. När jag efter jul bestämde mig för att nu fick jag väl ta tag i vikten – inte första gången, om man säger så – så bestämde jag mig för att jag inte skulle köpa kokosbollar (Ländias, med mjuk botten, mycket uppskattade av mig, maken ogillar dom starkt) förrän jag kommit under 61,3 kg. Fråga inte varför jag valde denna jämna siffra, för det har jag ingen aning om, men så tänkte jag. Och en del annat godis har blivit köpt, men inga kokosbollar. Och 61,3 passerade jag i början av juni. Varenda gång jag går förbi pappstället på coop, så kastar jag en lite lysten blick på dom, men jag köper inte.

Blir man varmare om man äter kokosbollar tro? Jag har stängt balkongdörren.

Vi bor ju på tredje våningen och det betyder att sommartid känns det som att bo i en trädkoja, jag tycker det är underbart. När jag var väldigt liten läste jag en bok om en flicka, som hette Milli Molly och som hade en rejäl trädkoja. Träden hemma var inte lämpliga för sånt, men nu har jag nästan känslan åtminstone. Maken njuter inte alls på samma sätt, han jublar nu när löven börjar falla. För då ser han järnvägsspåren och kan hålla bättre koll på tågen, inte bara det från Hannover som kommer halv tre på em. Fast just nu lyssnar han på Goldbergvariationerna.

Och jag ska sätta mig och läsa om mannen som ärvde en massa japanska miniskulpturer – netsuker? – av sin farmors bror. Jag låter Nina Björk vila sig lite. Hon skrev själv i förordet att det var så underbart att få skriva någonting utan att ha en redaktör över axeln, som hela tiden frågar hur det här kan generera unga läsare. Så hon har haft roligt och förmodligen lyckats.

– plockat bort utblommade stänglar och vissna blad på inglasade balkongen. Och glatt mig åt hojans åtta knoppande blomklasar. Det är tålig.

Annars var jag uppe tjugo över fem, för maken ville till badrummet. Själv behöver jag – hittills – aldrig gå upp på natten och jag är noga med att inte vänja mig vid att passa på, när han ska upp så dags. Fast sen var det lite svårt att somna om. För mig. Han andades snart lugnt igen. Men jag lyckades innan väckarklockan ringde. Och under promenaden var det grått och disigt, nu bytt i strålande sol.

Jag lyckades få ihop en veckomatsedel också och det känns som en seger. Minestronesoppa i dag med kyckling från i går. Och dagsformen går i vågor, alltså under dagen, just nu är jag så trött att jag skulle kunna somna sittande, fast inte om jag skriver. Tror jag. Och innan jag veckohandlade tittade jag på Malou eftersom jag ville se Göran Skytte berätta om sin sjukdomstid. Det var så påfallande hur lite som kan sägas på det begränsade utrymmet. Man kunde få intrycket att det var bara att träna, träna och träna lite till. Och en kvinna berättade om hur bra det varit att träna med ett dataprogram för minnesproblem, hon hade visserligen blivit väldigt trött, men det hade fungerat. Och ingen kan vara gladare än jag för deras skull, men jag tänkte också på dom som stått dom nära. Det har var berättelser från dom som upplevt sig som tillfrisknade. Alla blir inte friska, allting kan inte ledas om i hjärnan, och för den som står bredvid kan det förmodligen dessutom se lite annorlunda ut. Det är inte säkert att man märker alla problem man har, åtminstone är det en del av svårigheterna hos oss.