på morgonpromenaden. Gott så. Och jag höll ångan uppe s a s, så att tiden inte rann i väg med oss, nej då, en minut senare än avtalat rullade bilen fram till svärmors port, för hon och maken hade kommit överens om att hon skulle åka med oss till lilla kyrkan i skogen. Blodsockret sjönk i takt med att maken och hon, som vanligt, avhandlade saker som hände långt innan maken och jag träffades. Det är inget åldertecken för någon av dom, inget intressant har hänt under alla de många år maken och jag varit gifta.

Men denna söndag, där evangeliet handlar om att Jesus uppväcker Lasaros, som redan legat fyra dagar i graven, är en ljus dag mitt i hösten. Det korta steget från död till liv, inte bara tvärtom.

Och sen åkte vi hem i grådiset, maken vilade och jag lagade mat.

Och till vänster står efterrätten, portionsformar med äppelpaj. Och maken fnissade – när du väckte mig tyckte jag att det luktade kanel, men jag visste ju att det skulle bli nån sorts kyckling, så jag trodde jag kände fel.

Och till min kaffemugg – jo då, i dag också – hällde jag upp en matsked limoncello i ett litet glas.

Ofta blir det annorlunda än man tänkt. Efter Joan Didion öppnade jag en bok av Nina Björk, hon är ju aktuell just nu, och den här skulle handla om att människan är en beroende varelse, vi är beroende av varandra – och det tyckte jag lät lovande. Fast det här var en akademisk avhandling, trots sitt pastellfärgade yttre. Och jag har inget emot fotnötter och ett teoretiskt språk, men lite segt blir det när man inte är beredd. Och huvudtesen, att vi är mycket mindre oberoende än vad vi stundtals vill låtsas, kan jag hålla med om. Åtminstone här hemma hos oss. För att något återvända till tidigare inlägg – bara så det är klart – när jag lägger mig på kvällen och hör makens jämna lugna andetag är jag djupt tacksam.