söndag, 23 september, 2012


– hon knackade på dörren när vi satt där, mitt i tét, sonen, svärdottern och lilla minsta. Så jag gick ut en kort stund, men när dom sen åkt hem gick jag bort till henne med alla flyttlådorna. Dom har redan gjort ett jättejobb. Och jag kommer att sakna henne, men som sagt, det är gångavstånd. Hon berättade om Sardinien – skulle gärna åka dit, kan jag säga – och om andra resor.

Men annars var det underbart med lilla minsta, som traskar runt så målmedvetet. Hon upptäckte att man kunde gå runt, vardagsrummet och köket och komma tillbaka, och hon tyckte livet var så härligt. Denna lilla nya människa, så glad jag blir av att se henne. Och hon år en macka och drack sin välling. Nästa gång dom kommer är det älgjakt. Något att se fram emot.

Och jag pratade med en av dom allra käraste vännerna. En som förstår, en som vet hur livet kan bli.

på morgonpromenaden. Gott så. Och jag höll ångan uppe s a s, så att tiden inte rann i väg med oss, nej då, en minut senare än avtalat rullade bilen fram till svärmors port, för hon och maken hade kommit överens om att hon skulle åka med oss till lilla kyrkan i skogen. Blodsockret sjönk i takt med att maken och hon, som vanligt, avhandlade saker som hände långt innan maken och jag träffades. Det är inget åldertecken för någon av dom, inget intressant har hänt under alla de många år maken och jag varit gifta.

Men denna söndag, där evangeliet handlar om att Jesus uppväcker Lasaros, som redan legat fyra dagar i graven, är en ljus dag mitt i hösten. Det korta steget från död till liv, inte bara tvärtom.

Och sen åkte vi hem i grådiset, maken vilade och jag lagade mat.

Och till vänster står efterrätten, portionsformar med äppelpaj. Och maken fnissade – när du väckte mig tyckte jag att det luktade kanel, men jag visste ju att det skulle bli nån sorts kyckling, så jag trodde jag kände fel.

Och till min kaffemugg – jo då, i dag också – hällde jag upp en matsked limoncello i ett litet glas.

Ofta blir det annorlunda än man tänkt. Efter Joan Didion öppnade jag en bok av Nina Björk, hon är ju aktuell just nu, och den här skulle handla om att människan är en beroende varelse, vi är beroende av varandra – och det tyckte jag lät lovande. Fast det här var en akademisk avhandling, trots sitt pastellfärgade yttre. Och jag har inget emot fotnötter och ett teoretiskt språk, men lite segt blir det när man inte är beredd. Och huvudtesen, att vi är mycket mindre oberoende än vad vi stundtals vill låtsas, kan jag hålla med om. Åtminstone här hemma hos oss. För att något återvända till tidigare inlägg – bara så det är klart – när jag lägger mig på kvällen och hör makens jämna lugna andetag är jag djupt tacksam.