lördag, 22 september, 2012


att galenskapen minskar. Ur min egen synpunkt – det slår mig att det kan finnas en och annan med motsatt uppfattning, men frankly, my dear, I don’t give a damn.

Sen är det en annan sak att omgivningen tröttnar på att min katastrof pågår ständigt, jag borde väl vant mig. Men det är just min galenskap, jag vänjer mig inte, konturerna är skarpa hela tiden för mig, suddas inte ut. Jag påminns. Och jag har inte många platser att vila huvudet i frid. Jag tycker inte synd om mig, jag bara konstaterar.

Det händer mig då och då att jag inte kan förstå hur jag ska klara enkla, vanliga, vardagliga situationer. I dag visste jag att maken skulle duschas, lakanen skulle bytas, det borde handlas på torget, det borde bakas limpor annars blir frukosten i morgon bra torftig och det fanns inte heller några kakor kvar. Och långsamt har jag gjort detta. Två limpor med solrosfrön vilar sig färdiggräddade och 43 chocolate chip cookies ligger på matsalsbordet, nästan tre veckors kakor när vi är ensamma. Maken vill inte längre sen nån vecka ha kaffe efter maten, han tar kakan till äppeljuicen. Och jag anpassade mig, men i dag tänkte jag att jag kan nog vilja ha mitt mjölkkaffe ändå, alldeles på egen hand. Att våga unna sig är också något jag tränar mig på. Försiktigt. Och en mugg kaffe är kanske inte ett stort steg för mänskligheten, precis.

och tårarna strömmar. Det beror inte på löken, det är Leonard Cohens röst jag hör inuti huvudet – ‘all these promises I made and I couldn’t keep’ – nej just det. Och jag läste Joan Didions förtvivlan över vad hon sade när hon kom till dotterns sjukbädd i Californien – ‘du är säker nu. Jag är här’. Löften man inte kan hålla och som ändå skär som knivar. Man ville, men det gick inte. Och jag lovade sonen – pappa blir bra. Och första lördagen ville han inte åka med och hälsa på – ‘jag väntar tills pappa blir bra’. Och jag sa – ‘nej, du följer med nu, du ska se vad han har att kämpa med, varifrån han ska ta sig’. Sen finns det dom som tycker att jag stundtals varit eftergiven mot sonen. Möjligen. Och min stora vrede mot klassföreståndaren som ringde en dag när jag satt i bilen på väg hem från sjukhuset för att klaga på nån liten detalj med sonen, och jag säger så behärskat jag kan att han har det lite rörigt just nu – ja, alla visste om situationen – och den förbannade idioten säger att visst, han förstår det, men ändå så. Och den vitglödgade ilskan sätter upp huvudet och jag säger, mycket kort i tonen – ‘du förstår tydligen ingenting, så vi får nog återkomma senare’. Och jag förstår att det inte hjälper sonen ett dugg. Men säg inte att du förstår.

Och samtalsgruppen vi skulle vara med i efter två-tre månader. Jag kommer in med maken i rullstol i ett rum där det redan sitter åtta människor, fyra par. Alla betydligt äldre än vi. Och jag kan inte, när jag tittar hastigt på dom, se vem i paret som haft stroke. Med oss behöver man inte gissa, maken i rullstol med vänstra sidan så tydligt förlamad. Plexiglasbord framför honom, där armen ska ligga, detta bord som inte passar riktigt till stolen och som tappas bort hela tiden. Det är inte sant, lyckligtvis, att den förbättring som inte kommit de tre första månaderna kommer inte alls. Det stämmer inte. Under påsken tar jag med honom i rullstolen bort till cafeterian, som ligger i andra änden av den jättelika huskroppen, bredvid psykakutintaget. Många dörrar är det på vägen och det är första gången maken fattar att han kan och ska trycka på dörröppningsknappen. Och jag blir lycklig. Och varenda dag kämpar han med sjukgymnastik och arbetsterapi. Han lär sig gå med krycka, han lär sig gå i trappor. Han har svårt att lägga artonbitarspussel. Vi brukade lägga stora tillsammans.

Men ‘bra’ blir han inte. Han blir annorlunda. Och den som inte vill se, ser bara hans brister och alla hinder, inte det som finns kvar.

Och jag läser vidare – Man kan inte längre lita på sin förmåga att mobilisera sina krafter, man gör det långsamt eller inte alls. Och ändå går man vidare. Det vet både hon och jag. Jag vet inte ens om jag kan instämma i början av meningen som står alldeles mot slutet – Galenskapen håller på att bli mildare med den efterträds inte av någon klarhet. Inte mildare, nej, men självförsvaret lägger lager över dem skärande smärtan. En del lager består av annan smärta, andras sorg som tas ut på mig.Och en del lager kärlek och omtanke.

Det händer att jag håller andan och väntar, och jag vet inte alls vad jag väntar på.