Jag läser om sorg och att sörja hos Joan Didion. Det väcker många tankar. Sorgen och sörjandet, bitar av mitt liv också. Maken dog inte där och då. Sorgen ser annorlunda ut och ändå förfärande lika.

Alla detaljer jag minns. Snön som plötsligt vräkte ner på måndagens morgon, jag gick som vanligt min morgonpromenad, och när jag kom hem, alldeles när jag kom hem ringde någon från sjukhuset och sade att han blivit sämre under natten och nu var nere för en ctscan. Och jag fick avdelningens nummer. Och jag letade reda på busstid. Jag gjorde frukost till Yngste och mig, skickade honom till skolan, plockade i ordning, tog fram extranyckeln till bilen som maken parkerat bredvid huset han åkt till, huset där han sen haft klara svårigheter att ta sig uppför trappan.

Och jag väntade i snöfallet på bussen som slirade i backen där hållplatsen låg. Och jag kom fram. Jag gick till bilen som stod där med en och en halv dm snö, som jag borstade bort. Någon hade gjort oss tjänsten att betala extra parkering. Jag körde till parkeringshuset vid sjukhuset och lade i en förvånande summa slantar i automaten, jag visste inte alls hur länge den skulle stå där. Och jag gick igenom den blanka hallen med marmorgolv, längst bort till hissarna, längst upp skulle jag. Jag kommer in i rummet där maken ligger, alldeles likblek, verkligen alldeles likblek. Efter ett tag tittar han upp på mig. Och jag sitter där vid sängens kant. Jag sitter där. Någon informerar mig antar jag. Vad jag nu tog till mig.

Och sen eftermiddag kör jag bilen hem igen. Det finns ett meddelande i mobilen, någon vill bara höra min röst, någon som ringer upp när jag sen är på vägen hem, jag kan peka ut platsen än i dag. Och jag kör i snömodden, någon kör om mig i rasande fart, en drygt km senare ser jag den bilen köra av vägen och stanna två meter från en stolpe. Och jag kör vidare, jag tror jag ringer sonen och säger att jag måste åka till farmor och farfar innan jag kommer hem, men jag är på väg. Han är fjorton år. Hans pappa bar honom på axlarna nerför trappan under skoj och skrik, som dom alltid gjorde, på fredagsmorgonen. Och jag åker till boendet där svärfar finns och går in på avdelningen, för jag tänker att kanske är svärmor där. Men avdelningen är tom, svärfar ligger och sover när jag försiktigt öppnar dörren. Jag kan inte väcka honom med beskedet att hans ende älskade son just nu ligger förlamad. Jag stänger dörren mycket tyst och åker de två kvarteren till svärmor och ringer på hennes dörr. Hon öppnar med sitt vanliga glada – ‘men är det du!’ och jag går in i hallen och säger som det är. Sen åker jag hem till sonen. Och jag säger att pappa kommer att bli bra. Hur jag nu kunde säga det. Men jag trodde det. Jag trodde faktiskt det. Det skulle gå över, det skulle gå tillbaka. Andra hade legat medvetslösa med stroke och kommit tillbaka till bilkörning och golf och allt vad man nu kan tänka på.

Och jag startar datorn, öppnar mailen. Och det strömmar in omtanke.

Men inte kan jag någonstans förställa mig hur livet skulle bli. Sen. Nu. Aldrig.