fredag, 21 september, 2012


Jag läser om sorg och att sörja hos Joan Didion. Det väcker många tankar. Sorgen och sörjandet, bitar av mitt liv också. Maken dog inte där och då. Sorgen ser annorlunda ut och ändå förfärande lika.

Alla detaljer jag minns. Snön som plötsligt vräkte ner på måndagens morgon, jag gick som vanligt min morgonpromenad, och när jag kom hem, alldeles när jag kom hem ringde någon från sjukhuset och sade att han blivit sämre under natten och nu var nere för en ctscan. Och jag fick avdelningens nummer. Och jag letade reda på busstid. Jag gjorde frukost till Yngste och mig, skickade honom till skolan, plockade i ordning, tog fram extranyckeln till bilen som maken parkerat bredvid huset han åkt till, huset där han sen haft klara svårigheter att ta sig uppför trappan.

Och jag väntade i snöfallet på bussen som slirade i backen där hållplatsen låg. Och jag kom fram. Jag gick till bilen som stod där med en och en halv dm snö, som jag borstade bort. Någon hade gjort oss tjänsten att betala extra parkering. Jag körde till parkeringshuset vid sjukhuset och lade i en förvånande summa slantar i automaten, jag visste inte alls hur länge den skulle stå där. Och jag gick igenom den blanka hallen med marmorgolv, längst bort till hissarna, längst upp skulle jag. Jag kommer in i rummet där maken ligger, alldeles likblek, verkligen alldeles likblek. Efter ett tag tittar han upp på mig. Och jag sitter där vid sängens kant. Jag sitter där. Någon informerar mig antar jag. Vad jag nu tog till mig.

Och sen eftermiddag kör jag bilen hem igen. Det finns ett meddelande i mobilen, någon vill bara höra min röst, någon som ringer upp när jag sen är på vägen hem, jag kan peka ut platsen än i dag. Och jag kör i snömodden, någon kör om mig i rasande fart, en drygt km senare ser jag den bilen köra av vägen och stanna två meter från en stolpe. Och jag kör vidare, jag tror jag ringer sonen och säger att jag måste åka till farmor och farfar innan jag kommer hem, men jag är på väg. Han är fjorton år. Hans pappa bar honom på axlarna nerför trappan under skoj och skrik, som dom alltid gjorde, på fredagsmorgonen. Och jag åker till boendet där svärfar finns och går in på avdelningen, för jag tänker att kanske är svärmor där. Men avdelningen är tom, svärfar ligger och sover när jag försiktigt öppnar dörren. Jag kan inte väcka honom med beskedet att hans ende älskade son just nu ligger förlamad. Jag stänger dörren mycket tyst och åker de två kvarteren till svärmor och ringer på hennes dörr. Hon öppnar med sitt vanliga glada – ‘men är det du!’ och jag går in i hallen och säger som det är. Sen åker jag hem till sonen. Och jag säger att pappa kommer att bli bra. Hur jag nu kunde säga det. Men jag trodde det. Jag trodde faktiskt det. Det skulle gå över, det skulle gå tillbaka. Andra hade legat medvetslösa med stroke och kommit tillbaka till bilkörning och golf och allt vad man nu kan tänka på.

Och jag startar datorn, öppnar mailen. Och det strömmar in omtanke.

Men inte kan jag någonstans förställa mig hur livet skulle bli. Sen. Nu. Aldrig.

var så god. Med romsås.

Och eftersom jag inte orkat baka något annat, så åt vi kladdkaksmuffins efteråt. Väldigt gott det också. Och maken var så tacksam. Men det här är inte fb. Livet är något brokigare här.

Senare på eftermiddagen pratar maken med sin mamma. Och jag hör hur dom diskuterar vädret, och maken säger – ‘ja, Tigerlilja var ute på förmiddagen men hon fick inget regn på sig’. Och jag får bara kortslutning – inget regn – jag var ute i en timme i hällande regn, och jag sa det också, när jag kom hem. Jag vet, rationellt vet jag, att maken glömmer. Men det märkliga är att ur min synpunkt, den enda jag rimligen kan ha, så är denna glömska så beskaffad, att allt jag gör, fungerar så enkelt. Inte regnar det på mig. Jag kan ju röra mig och är frisk.

efter morgonpromenaden och byxorna var torra. Så jag cyklade i väg till coop, mjölk och frukt och kyckling och skinka. Det mesta som behövs fram till måndag. Och biblioteket, jag testade sökdatorn men fick fråga. Det visade sig att Gz står på L, alla z gör det. Då vet jag. Och Lasse Bergs Gryning över Kalahari var utlånad, så den ska jag få ett sms om, det första boksms:et.
Men den viktigaste Joan Didions Ett år av magiskt tänkande fanns. Så vackert omslag och den mycket korta baksidestexten – Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut. Det svindlande ögonblicket. Och jag har levt nästan åtta år efter det korta telefonsamtalet från maken när mitt liv, som jag kände det, tog slut.

Och i morse läste jag psaltarpsalm 73, jag gjorde faktiskt det, vi vill alla ha svar på varför det händer, som vi inte kan förstå. Men svaret ser annorlunda ut än vi ville, eller snarare kan vi inte förstå det. För mycket skymmer sikten ännu.
Och för mig gäller slutet också, det gör det, att hålla fast i fållen på Guds mantel.

Middagen blir varmrökt lax med romsås, lyxvarianten. Att njuta det som är möjligt.