när vi kom hem. Och han verkar beundransvärt pigg. Någon frågade mig hur det gick, och jag tittade förstås på maken och sa att jag trodde att han klarade det bra. Men den som frågade undrade hur det gick för mig.

Å andra sidan var det förstås nån som frågade vad jag gjorde nu för tiden. Och hur i all världen förklarar jag det. Och det är så att blotta frågan, som är helt naturlig, visst är den det, men bara frågan gör att jag krymper. Och jag tänker svindlande att jag borde göra något riktigt, något som vore mätbart, något duktigt. Och jag hämtade makens tekopp och macka, jag hämtade hans mat och skar upp den, jag vred på hans tallrik, jag påminde honom om att den fanns där, när han glömde och pratade istället, jag bar porslin, jag hjälpte honom att flytta från ett bord till ett annat, trots att han just då hellre ville prata färdigt och inte alls resa sig, men andra väntade på honom, jag hjälpte honom på toaletten, jag gick efter bilen från parkeringsplatsen. Och jag gläder mig åt och är tacksam för att han fick en fin dag, för det tror jag nog att det var, men uppriktigt tog det en hel del av det förråd jag inte riktigt har. Men man gråter inte med mascara. Nej.