går mot slutet ändå. Och jag är tacksam att så pass mycket fungerade. Men det är mentalt tröttande att plötsligt befinna sig i sammanhang som både är mycket välbekant och ändå förändrat. Det här att vi i morse var tvungna att vara utanför dörren en halvtimme innan den vanligaste tiden när vi åker nånstans var bara det en utmaning. Ordinära rutiner blir rubbade.

Och att maken, som är lite hysterisk om fläckar, tappade lite sås-och-kött på byxorna, så att dom fick lov att tvättas, var inte en bonus, om man säger så. Men nu hänger dom på tork.

I morgon är det andra utmaningar. Jag hoppas på varmrökt lax från fiskbilen, sen behöver jag cykla till biblioteket (nya böcker är beroendeframkallande) och mjölk skulle också behövas. Möjligen håller jag på att bli förkyld, men promenaden ska jag försöka att få till på morgonen.

Och saknaden värker. Saknaden efter ett vanligt, enkelt liv. Det gäller inte enbart maken, det finns annat också som är omöjligt. Och ibland är livets bräcklighet och oförutsägbarhet så förfärande tydlig. I mitt liv och i så mångas jag ser omkring mig.