torsdag, 20 september, 2012


går mot slutet ändå. Och jag är tacksam att så pass mycket fungerade. Men det är mentalt tröttande att plötsligt befinna sig i sammanhang som både är mycket välbekant och ändå förändrat. Det här att vi i morse var tvungna att vara utanför dörren en halvtimme innan den vanligaste tiden när vi åker nånstans var bara det en utmaning. Ordinära rutiner blir rubbade.

Och att maken, som är lite hysterisk om fläckar, tappade lite sås-och-kött på byxorna, så att dom fick lov att tvättas, var inte en bonus, om man säger så. Men nu hänger dom på tork.

I morgon är det andra utmaningar. Jag hoppas på varmrökt lax från fiskbilen, sen behöver jag cykla till biblioteket (nya böcker är beroendeframkallande) och mjölk skulle också behövas. Möjligen håller jag på att bli förkyld, men promenaden ska jag försöka att få till på morgonen.

Och saknaden värker. Saknaden efter ett vanligt, enkelt liv. Det gäller inte enbart maken, det finns annat också som är omöjligt. Och ibland är livets bräcklighet och oförutsägbarhet så förfärande tydlig. I mitt liv och i så mångas jag ser omkring mig.

när vi kom hem. Och han verkar beundransvärt pigg. Någon frågade mig hur det gick, och jag tittade förstås på maken och sa att jag trodde att han klarade det bra. Men den som frågade undrade hur det gick för mig.

Å andra sidan var det förstås nån som frågade vad jag gjorde nu för tiden. Och hur i all världen förklarar jag det. Och det är så att blotta frågan, som är helt naturlig, visst är den det, men bara frågan gör att jag krymper. Och jag tänker svindlande att jag borde göra något riktigt, något som vore mätbart, något duktigt. Och jag hämtade makens tekopp och macka, jag hämtade hans mat och skar upp den, jag vred på hans tallrik, jag påminde honom om att den fanns där, när han glömde och pratade istället, jag bar porslin, jag hjälpte honom att flytta från ett bord till ett annat, trots att han just då hellre ville prata färdigt och inte alls resa sig, men andra väntade på honom, jag hjälpte honom på toaletten, jag gick efter bilen från parkeringsplatsen. Och jag gläder mig åt och är tacksam för att han fick en fin dag, för det tror jag nog att det var, men uppriktigt tog det en hel del av det förråd jag inte riktigt har. Men man gråter inte med mascara. Nej.

så mycket jag tänkt mig i morse. Ingen promenad, jag hade hoppats på en kort åtminstone, men man får vara realist också. Och att ta sig från vår parkering till porten där maken väntade och så vidare den korta sträcka vi skulle visade sig bli ett projekt med vårt uppgrävda torg i huvudrollen s a s. Men fram kom vi. Lagom när en regnskur bröt lös. Men det ordnade sig, och sen hade vi en ganska bra dag. Och vi fick god mat, likadan som när svärmor fyllde 90, lagad av samma firma.

Och det är en blandad upplevelse att träffa folk man bokstavligen inte sett på år och dag. Rätt mycket sorg också förstås, jag fick veta att någon jag såg springa raskt i söndags nu ligger på sjukhus, och någon annan berättade om hustruns sjukdom där dom är i ungefär samma läge som Äldsta väninnan. En dag i taget.

Men det finns glädje mitt i allt, och jag är tacksam för mycket. Goda och fina människor finns det. En bra dag med allt medräknat. Och det är torsdag, så jag ska trassla ut bilen från parkeringen en gång till senare för att åka till lilla kyrkan i skogen. Det är en livlina, en andningspaus, där proportionerna syns tydligare. Herren är min herde, han för mig till vatten där jag finner ro.