tisdag, 18 september, 2012


– och stor familj – kokade jag marmelad på svarta vinbär, jordgubbar, rabarber och plommon. Alla dessa burkar. Svarta vinbär kokades under hela året, infrysta i kilospåsar under säsongen.

I år köpte jag drygt ett kilo plommon på torget och kokade i kväll. Lite ingefära doftade jag i också.

Vacker färg och ca 2,5 kilo. Ett litet förråd. Och på torget sa försäljaren att det var sista gången dom hade plommon med.

Och växtligheten inne frodas. Jag kastade en blick på hojan och såg plötsligt att den har minst sju knoppande blomklasar. Jag tycker om den milda doften.

Och i morgon ska jag laga räkor i sötsur sås. Fast frysen blev inte avfrostad i dag heller. Man hinner inte allt när man har en tjock bok av Joan Didion bredvid läsfåtöljen.

– jag hade glömt att hämta posten i går – låg ett handskrivet kuvert till maken. En inbjudan till en samling med ett antal av hans tidigare kollegor. Den äger rum på torsdag denna vecka. Med tanke på att det är rätt lång framförhållning i detta sammanhang och att alla andra inblandade fått sina inbjudningar för mycket länge sen, så var det för mig en illustration av uttrycket ‘bjuden med armbågen’. Och detaljer som rimligen intresserar maken i sammanhanget var inte heller preciserade, nu har jag tagit reda på dom på annat sätt, men lite gnisslar jag tänder. Jag gissar, lite löst, att inbjudaren fått nån sorts påminnelse av en vänlig själ att man kanske kunde skicka en inbjudan till maken.

Och jag minns när inbjudaren satt i vår soffa – maken var sjuk då – och irriterat frågade – ‘varför fick du det där första jobbet och inte någon av oss (dvs jag)?’. Ja, dels sökte maken det inte själv, han blev rekryterad av chefen, som tydligen ville ha just honom, och dels var frågaren inte färdigutbildad själv då. Och alla dessa år senare, med maken sjuk, kan jag inte tycka annat än att frågan var en bit över, eller kanske snarare under, anständighetsgränsen. Så jag väntar mig inte så mycket där. Men maken tänker att han nog vill gå. Och för all del, jag slipper laga lunch då.

Det oerhört obehagliga med ångestdrömmar. I natt kom en sån. Någon jag känner, någon som är ganska negativ till mig irl – för att uttrycka sig vårdat – hörde av sig och påpekade att M, som jag bara träffat någon enstaka gång, hade kraftiga klagomål på mig. Det fanns 248 obesvarade mail som jag borde ta tag i. Och i drömmen började jag rensa och åtgärda och deleta av hjärtans lust, nej fel uttryck, snarast med ångest och otillräcklighet, – och så plötsligt där i drömmen kom jag på att jag arbetar inte där längre. Det är inte mitt ansvar. Inte alls. Och min lättnad var obeskrivlig. Jag skickade ett mail till den som hade hört av sig där i drömmen och var så nöjd att jag faktiskt slapp.

Sen vaknade jag kvart i sex av att en mygga började surra runt öronen. Jag drog upp täcket, men det blev för varmt, så jag tänkte att om den fortsätter, så får jag tända lampan och döda den. Telepatin fungerade. Den tystnade och gömde sig förmodligen.