räckte inte riktigt hela vår gemensamma vakna tid i dag. Inte så att jag slängde tallrikar i väggen eller så, nej då, men det hade varit bättre om jag varit tyst. Inte sagt nånting alls om det som irriterade mig. Och det spelar faktiskt ingen roll om det bara är en saklig upplysning om att den enda personen som kan ändra bokens läge så att orden blir synliga, är just den som läser boken, just det kan jag inte stå till tjänst med. För sannolikheten att maken kommer i håg det en annan gång är inte så stor. Jag vet faktiskt inte hur han tycker att det borde lösas. Och just där, i osäkerheten, tycks vi vara eniga. Men det är ingen bra enighet. Tyvärr.

Och som så många gånger förut – och möjligen också senare – skulle jag önska mig ett lättsammare sätt att hantera detta, att jag bara kunde skratta och skämtsamt hjälpa. Le och omärkligt hantera svårigheter. Att jag kunde glömma hur det var förut, leva här och nu som ska vara det bästa. Den berömda sprickan som ljuset ska sippra in genom fungerar inte klanderfritt här. Den släpper in mörker rätt ofta.