måndag, 17 september, 2012


räckte inte riktigt hela vår gemensamma vakna tid i dag. Inte så att jag slängde tallrikar i väggen eller så, nej då, men det hade varit bättre om jag varit tyst. Inte sagt nånting alls om det som irriterade mig. Och det spelar faktiskt ingen roll om det bara är en saklig upplysning om att den enda personen som kan ändra bokens läge så att orden blir synliga, är just den som läser boken, just det kan jag inte stå till tjänst med. För sannolikheten att maken kommer i håg det en annan gång är inte så stor. Jag vet faktiskt inte hur han tycker att det borde lösas. Och just där, i osäkerheten, tycks vi vara eniga. Men det är ingen bra enighet. Tyvärr.

Och som så många gånger förut – och möjligen också senare – skulle jag önska mig ett lättsammare sätt att hantera detta, att jag bara kunde skratta och skämtsamt hjälpa. Le och omärkligt hantera svårigheter. Att jag kunde glömma hur det var förut, leva här och nu som ska vara det bästa. Den berömda sprickan som ljuset ska sippra in genom fungerar inte klanderfritt här. Den släpper in mörker rätt ofta.

Alla dessa böcker jag inte läst. Och alla dessa jag aldrig kommer att läsa. Fortfarande har jag inte riktigt fattat efter vilket system böckerna står, det var liksom enklare i barndomens bibliotek, en trappa upp i gamla tingshuset med trälådorna med kortregister. Jag förstår mig inte riktigt på sökdatorn heller, si.

Och förra veckan hittade jag en bok jag läst positiva recensioner om och tyvärr tyckte jag inte om den. Men det fanns lysande enskildheter, så helt bortkastat var det inte. Mer slumpmässigt drog jag ut en tjock bok, en samling artiklar av Joan Didion. Jag gillade titeln iaf Att lära sig själv att leva. Och henne gillar jag. Efter ett tag – ja, minnet är inte vad det en gång var – kom jag på att jag läste en intervju med henne i januari, efter en bok om hennes dotters död. Så jag ska försöka hitta den och också den om hennes mans död Ett år av magiskt tänkande.

Drygt trettio böcker har det blivit sen jag började låna, inte så många, men jag tänker på vilken plats dom skulle tagit i bokhyllan. Och billigt hade det inte varit heller. Och jag får frisk luft när jag cyklar till biblioteket. Inte det sämsta. Man lär ska kunna fika där också, men så långt har jag inte kommit.

Och jag satte mig med kokböcker och pysslade ihop en veckomatsedel och skrev ner ingredienserna på handelslistan för i morgon. Oerhört uppiggande. Att vara klar alltså.

Maken och jag skulle gjort en utflykt i dag, men av lite olika skäl flyttar vi på den. Fast jag lyckades ta mig upp en kvart tidigare än vanligt, ut på promenaden, duscha, be laudes och mäta upp vatten och mjöl till gröten innan telefonen ringde för det lilla morgonsammanträdet jag deltar i en gång i månaden. Och mot slutet av det hörde jag att maken ropade, så med telefonen fast förankrad mellan hakan och axeln, hjälpte jag upp maken ur sängen och ut i badrummet och så småningom tog jag på honom strumpor och sandaler också, fortfarande deltagande i telefonmötet. Rätt tacksam att vi bara hör och inte ser varann.

Och i dag blir det pasta med köttfärssås på lök, senap, dragon o creme fraiche. Sen ska jag skriva en matsedel med hjälp av nya kokboken. Den här veckan ska jag akta mig och inte köpa onyttigheter, jag skaffade en påse tropiska polly förra veckan, mot bättre vetande – jag är inte ens särskilt förtjust i polly, normalt sett. Fast visst gick den ner. Snabbt. Och när jag hade farten uppe blev det salta nötter också. Och en för stor bit blåbärspaj i går. Jag vet både innan, under tiden jag äter, och efteråt att det är dumt. Mat är aldrig enkelt för mig. Aldrig. Men jag kan göra det svårare eller enklare för mig själv.