söndag, 16 september, 2012


Film är på låtsas. Jag vet. Historier som berättas och gestaltas mer eller mindre bra. Men i går, just när jag skulle släcka ner, hamnade jag i andra halvan av filmen på fyran. Derek Shephard var plötsligt ensamstående far i New York och hade fått en sagoprinsessa på halsen, en sån där i prinsessklänning från Disney, som kom från en annan dimension. Så fruktansvärt gräsligt pinsamt att jag bara stod som förstenad. Jag fattar ju att han inte är hjärnkirurg heller, egentligen, men det här blev bara för mycket. Och jag kunde inte se Meredith någonstans. Det var kanske tur. Jag stängde av när prinsessan, som hade ännu sämre repliker på sin lott, började treva innanför hans morgonrock.

Jag kan bara hoppas att han fick en jättehög pengar för eländet och att han verkligen behövde dom. Han kanske behövde träffa en riktig hjärnkirurg, och sånt är inte billigt i New York förstås.

står i ugnen sen kvart i åtta. Allt vitlöksskalandet tog lite längre tid än jag beräknat, minuter som försvann och sen inte riktigt kom tillbaka. Så dom sista minuterna innan vi kom utanför dörren var lite stirriga, svärmor skulle hämtas också och hon står ute på sin trottoar då och undrar förstås vart vi tagit vägen. Att kamma sig på vanligt sätt gick bort, ett snabbt spänne genom nattens fläta fick gå an.

Och sen pratade prästen om små och stora bekymmer, som om han aldrig haft vare sig det ena eller det andra, och det kan väl inte vara möjligt. Fast alla liv är olika, jag vet. Och i kyrkan satt ett sorgehus, änka och tre döttrar med stora familjer. Och döttrarna är kvinnor som jag stått utanför ishallar i tidiga morgnar med, gått på föräldramöten med, träffat ofta en gång i livet. Och mitt i sin sorg blev dom glada att träffa maken, jag stod en bit bort och såg hur en av dom vänligt strök honom över axeln med så stor värme. Det var ganska vackert.

Sen kom jag hem och såg att myntet som brukar ligga på plattan när jag kokar gröt låg kvar, så jag sträckte ut handen för att ta bort det. Det hade varit bättre om plattan inte stått på ettan, tydligen hela tiden vi varit borta. En mardröm i sig.